Restaurang Spira har recenserats på den här sidan tidigare, men då är det brunchen som har fallit offer för kräsna recensenter… Så här kommer något nytt – en recension av ett lunchbesök på Spira!

Just vid det här lunchbesöket serverade Spira en så kallad fredagsbuffé. Inför besöket tänkte jag att ”Jaha, nu får vi resterna från det som har serverats tidigare i veckan”, och även om det kanske var så tyckte inte jag att det märktes på maten.

Vid restaurangens långa bar stod ett långbord uppdukat med olika sallader, tillbehör i form av potatis och kött, fisk och fågel. Allt såg fräscht ut och det var svårt att inte plocka till sig av allt = bra betyg!
På min tallrik hamnade till slut bland annat oliver, en grönsallad med tomat, gurka, ost och oliver, kyckling med pesto, fläskfilé, rödbetssallad med fetaost, stekt potatis, några kalla röror och tomat med mozzarella. En hel del smaskiga grejer, med andra ord.

Och det mesta var faktiskt väldigt gott! Salladerna var fräscha och smakade gott. Kycklingen var perfekt tillagad och varken torr eller rosa. Peston var väldigt god. Rödbetorna var dock något för hårda och fläskfilén var seg och senig… Men utöver två mindre bra ingredienser var helheten väldigt bra. I alla fall så bra som en lunchbuffé kan vara.

Sammanfattningsvis så var just det här lunchbesöket inte det bästa jag har upplevt, men heller inte det sämsta. Men jag vet att Spira kan bättre när det kommer till lunch… Och kanske är det så att Spiras lunch är bäst att besöka måndag till torsdag då det är fasta rätter som serveras på tallrik tillsammans med en salladsbuffé. Ja, så är det nog.

Prisnivå: 95:- för en lunch med kaffe/te.

Trots att jag älskar skaldjur och det faktum att Pescaodres har funnits på Tändsticksområdet sedan 2011, var det premiär för mig på Pescadores först i förra veckan. Jag har dock hört mycket gott om Jönköpings enda renodlade fisk-och skaldjursrestaurang och jag kan, nu efter besöket, inte annat än att instämma i berömmet!

Stället ligger mitt i Tändsticksområdet i ett av de gamla husen bredvid Bongo Bar. Känslan är industriell och inredningen har små detaljer från fiskeindustrin.

Menyn är enkel, men maten är absolut inte enkel. Det är märks att Pescadores kan sina fiskar och skaldjur och känslan när man fick in sin Tapas á la Pescadores är att man sitter på Smögenbryggan.
Något som jag också uppskattar med Pescadores är desserten. Efter salta skaldjur så behövs det något sött och jag kan varmt rekommendera deras Crème brûlée med månadens sorbet.

Det var mitt första besök, men definitivt inte mitt sista!

Prisnivå: Från hundralappen upp till 899 kronor för en skaldjurstallrik de luxe för två. 69 kronor för ett glas Prosecco. 25 kronor för mineralvatten.

När man jobbar heltid och pluggar heltid finns det nästan aldrig något utrymme till att umgås med vänner. Så min lediga dag spenderades med en vän på Restaurang N.E.O. och tapas stod på menyn.

N.E.O har alltid imponerat mig med sin mat, dock kanske inte med servicen. Just av den anledningen har det varit några få visiter dit på den senaste tiden.

Vi hade inte bokat bord den här torsdagskvällen och när vi väl kom till restaurangen verkade det inte heller som om vi hade behövt göra det eftersom det fanns gott om platser. Vi valde att sätta oss ute och ha en fantastisk utsikt över sjön. Menyerna fick vi direkt och lika fort kom frågan om dryck, man hann inte riktigt landa och ta in miljön.

Tapasmenyn var omfattande och det fanns smått och gott både från Spanien och Italien. Jag frågade servitrisen om vilka rätter hon rekommenderade och hon svarade på mina frågor, något stressad. Jag beställde in serrano kroketter, minibläckfisk och getost med honung, tryffel och hasselnötter. Och jag ångrade inte valet av maträtter. Så himla gott! Kroketterna hade en extra fin paneringsyta och var fantastiskt krispiga. Minibläckfisken hade en del smak av chorizo men citronen och tomatsåsen balanserade ut smakerna fint. Och getosten var mild och rund, något utöver det vanliga. Den söta honungssmaken och tuggmotståndet i hasselnötterna höjde upp getosten. Fantastiskt gott.

Maten var höjdpunkten på N.E.O. Väljer man att sitta på uteserveringen så får man se en fantastiskt miljö, vilket man inte kan inne i själva restaurangen. Även om N.E.O har en del att förbättra i sitt värdskap och service så är restaurangen värt ett besök för den goda maten.

Prisnivå: Tapasrätterna börjar från 39:- styck och sträcker sig till 150:-.

Jaha, så då är det september igen.
En månad som i Jönköping brukar vara något kylig, blåsig och ganska vacker när naturen går från sommar till höst. Men i år är det annorlunda. Sommaren har förlängts och september har hittills bjudit på flera somriga dagar och kvällar. Och då gäller det såklart att passa på att njuta av Jönköpings uteserveringar!

Tillsammans med några vänner slog jag mig därför ner på Bryggans populära uteservering vid Munksjöns Norra strand. Solen värmde och det kändes faktiskt mer som maj än september…

Bryggan Café & Bistro har ett väldigt genomtänkt koncept. Hit ska alla kunna gå, oavsett om de är sugna på mat, fika eller bara en kaffe. Och det där verkar Jönköpingsborna uppskatta. Bryggan är ofta tokpackat med gäster!

Något som Bryggan även är bra på, utöver att locka folk, är sallader. Deras caesarsallad är väldigt populär och Bryggan har faktiskt vunnit JKPG Matguides salladskategori två gånger. Så av bland annat just den anledningen beställde jag en chèvresallad vid mitt besök.

Det tog ganska lång tid, kanske lite väl lång för en sallad – om jag ska börja med något negativt… För här kommer hyllningsorden:
Salladen bestod av bland annat grillad chèvre, rödbetor, granatäpplekärnor, solrosfrön, valnötter, syltad rödlök och fikon. Med rödbetor som bas blev salladen väldigt matig, vilket helt klart gör den till en fullgod måltid.
Den syrade rödlöken vägde på ett väldigt bra sätt upp chèvren som kan bli väldigt ”tung” i smaken. Även konsistenserna med det mjuka i osten och rödbetorna skapade tillsammans med de crunchiga nötterna en väldigt god, fräsch och frisk sallad!

Ett ställe som Bryggan som ligger mitt i smeten och har ett tacksamt läge hade (med fel ägare) kunnat servera skitmat för en dyr peng. För det är oftast så det blir när människor vill tjäna pengar… Därför är jag så glad att Bryggan drivs av vettiga personer som skapar god och bra mat. Och just av den anledningen tycker jag att Bryggan är värt ett besök, i alla fall för att njuta av septembersolen!

Prisnivå: Sallad kostade 139 kr, en helt okej kostnad för så mycket god mat – tycker jag.

Anna Gretas Mat & Bar är kanske mest känt för sina tapas. Restaurangen, som ligger vid Västra torget, var bland de första i Jönköping att servera de spanska smårätterna. Och Anna Gretas har i flera år varit ett välbesökt ställe.

Men – Anna Gretas är inte bara duktiga på tapas. Vid lunchtid serverar de husmanskost och utöver en kött- och en fiskrätt finns det även alltid vegetariskt alternativ. På Anna Gretas är man duktig på att ge gästerna det lilla extra. Jag ska försöka förklara…

Till att börja med får man alltid som lunchgäst en liten skål med sallad och en bit bröd som förrätt. Den här salladen ger lunchen en bra start och det är skönt att få äta upp salladen i god tid innan själva maten kommer.

När maten då serveras är det ofta fint upplagt och smakar väldigt bra. Just den här lunchserveringen bjöd Anna Gretas på fisk- och skaldjursgryta med ris – och som det smakade! Ibland har ju lunchmat en tendens att vara både smaklös och tråkig, men den här var helt tvärtom. Gott, helt enkelt.

Så efter en god lunchmåltid är det då dags för kaffe. Och återigen bjuder Anna Gretas på det lilla extra. Till kaffet serveras nämligen småbitar av någon slags chokladkaka.

Anna Gretas är med andra ord inte bara bra på tapas. Hit kan man även gå för en fin lunch. Men – ett tips: Gå inte hit om du har ont om tid! En lunch på Anna Gretas vill man nämligen njuta av.

Prisnivå: Bordsserverad lunch med sallad, bröd, dryck, kaffe och kaka kostar 95 :-.

Så här: Ibland är man väldigt hungrig.
Då är det bra att det finns restauranger att besöka som verkligen kan mätta. En lördag för några veckor sedan var jag dels rejält hungrig men också sugen på god mat från Asien.
Jag gjorde det enda rätta och styrde stegen mot Rosegarden vid Hovrättstorget.

Rosegarden är inte restaurangen att gå till om du söker lugn och ro, här är det fart och mycket folk. Men om du ändå vill sitta lite ensamt rekommenderar jag att ta ett bord i bardelen längst bort i högra hörnet.

Buffén, som är hjärtat av Rosegardens utbud, serveras både till lunch, helglunch och kvällstid. Jag tror att innehållet är lite olika, men oavsett tid kan jag garantera att det finns mycket mat.

Det som är bäst med den här buffén tycker jag är att allt är fräscht. Sushin smakar precis lika bra som om du är på sushirestaurang och det finns ofta en hel del olika typer av sushi, så trots att det här är en buffé kan du hitta en ny favorit. Utöver sushin serverar Rosegarden även asiatiska grytor, såser och friterade råvaror. Och allt är fräscht!

Smakerna är lätta och det blir aldrig för kladdigt runt de stora behållarna. Men det finns mer… På buffén finns även dumplings med både vegetarisk och kött som fyllning, samt en avdelning med sallad och nudlar där du enkelt skapar din egna nudelsallad.

Som ni förstår är det väldigt lätt att besöka Rosegarden med ett större gäng, oavsett om någon är sugen på sushi eller friterade räkor. Allt finns – som sagt!
Att det även serveras mjukglass med friterad banan till dessert är ytterligare ett plus…

Så avslutningsvis – är du riktigt hungrig och inte har något emot att mätta magen med en asiatisk buffé? Gå då till Rosegarden!

Prisnivå: 129 kr kostar helgbuffén. Då ingår buffé, dessert och kaffe eller te.

Michelle Osein heter jag och är en nybliven 22-åring, bosatt i Jönköping sedan 2013. Flyttade till storstan från en liten by i Småland för studier och ett roligare liv.

Jag är född och uppvuxen i Baku, Azerbajdzjan och sedan barnsben har jag fått prova på och äta all sorters mat. Under de senaste fem åren har jag haft förmånen att resa runt i Europa och smaka på det goda som varje land har att erbjuda och utvecklat mina smaklökar.

Jag har jobbat inom branschen sedan 15 års åldern och en del av dessa år som ansvarig för olika restauranger. Flytten till Jönköping innebar studier och såhär tre år efter har jag en sjuksköterskeexamen och en hel del livserfarenhet i botten. Idag läser jag till Food & Beverage Manager på FEI Stockholm samtidigt som jag jobbar på sjukhuset.

För mig är mat och dryck något utöver det vanliga. Det finns inget som slår fantastiska kvällar i vänners sällskap där vi delar på en flaska vin och äter god mat. Jag må inte vara den bästa kocken, men jag vet exakt hur en god måltid ska komponeras och smaka.

Nu har jag fått chansen att göra det jag är bäst på, nämligen äta! Följ min resa genom Jönköpings växande restaurangliv!

So long!

En viktig aspekt att tänka på när du går i öppna-restaurang-tankar är att välja rätt läge. Geografiskt alltså. Och det är just läget som får mig att tveka på den nya restaurangen Mr Brown Äterias möjligheter till långsiktig framgång. Men mer om det senare. Det bör däremot redan nu sägas att restaurangen ligger i korsningen mellan Klostergatan och Kungsgatan i Jönköping, i Kaffe Paus och Kaffecompagniets gamla lokaler. Detta är en av Jönköpings mest trafikerade korsningar, och när jag rangordnar ord för att beskriva utemiljön kommer inte ”mysigt” på topp 100.

På semestern läste jag om en fransk kock – vem kommer jag inte ihåg just nu – som sade att om inte läget är attraktivt måste man kompensera detta genom att laga godare mat än konkurrenterna. Det var också med dessa ord i mitt huvud jag nyfiket bokade bord på Mr Brown för att testa deras a’la carte-meny.

I sin marknadsföring lägger ägarna stor vikt vid att du som gäst ska köpa in mat tillsammans med någon i ditt sällskap och dela på den. I menyn kallas det ”groupie”. I marknadsföringen ”som det nya”. Restaurangen har också så kallade selfie-rätter, det vill säga rätter som är beräknade till en person. Kanske berodde det på att Mr Brown just startat, men när jag besökte stället med ett antal vänner hade vi i sällskapet en del problem med att förstå vilka rätter som var vad. Men efter visst huvudbry och hjälp från personalen beställde vi in en så kallad grillåda att dela på. I den ingick kyckling, flankstek, ribs och lammkorv. Till dessa serverades tre olika såser: mojo jojo, chimichurri och citronmajjo samt pommesfrites. I glaset? En av de minst hippstriga ölsorterna på marknaden: Åbro Bryggmästaren.

Är du typen som behöver mycket mat för att bli mätt är detta stället för dig. Grillådan innebar, kanske föga överraskande, väldigt mycket kött (köttkoma: check). Av de olika rätterna var det framförallt kycklingen som föll mig i smaken. Välkryddad och väldigt varsamt stekt. Även de andra kötträtterna var goda, men kycklingen var en klass för sig. Men om det var mycket kött var däremot såserna snålt tilltagna, och det blev snabbt huggsexa om citronmajjon, som vi upplevde som den godaste av dem tre.

För att liksom spä på känslan av mättnad beställdes det givetvis också in dessert. För min del blev det någon slags glasshistoria med minimarshmallows, jordnötter, en rad olika såser och sist, men inte minst, ministrutar. Om denna var en groupievariant eller inte låter jag dock vara osagt. Det jag däremot kan säga är att glassen var god, om än väldigt svåräten. Att få plats med både glass och topping i de minimala strutarna skapade vissa, kladdiga, bekymmer.

Men åter till där vi startade. Läget. Som jag sade tidigare finns det en kurva med bra/dåligt läge längs ena axeln och bra/dålig mat längs den andra. När det gäller den första har jag redan nu konstaterat att Mr Brown ligger dåligt till geografiskt, även om ägarna hävdar annat i de intervjuer jag läst. När det gäller den andra skulle jag placera restaurangen någonstans i mitten: bra mat, men inte bättre än restaurangen med samma prisnivåer och bättre lägen. Detta gör att jag känner mig tveksam om detta kommer bli någon framgångshistoria. Nu återstår det att se om Mr Brown lyckas få mig (och dig) att omvärdera detta nästa gång.

Prisnivå: Övremedel. Huvudrätten kostar runt 300 pistoler per person. Efterrätten runt 100. Som gäst går du där ifrån med känslan att du fick vad du betalade för. Varken mer eller mindre.

Så det händer lite i restaurangvärlden i Jönköping ändå.

I före detta Mi Cocina & Lingons lokal så har Dirty Dick’s Saloon öppnat, där de lockar med (förutom namnet) personlighet och hög kvalité enligt Jönköpings-Posten. Dirty Dick’s Saloon drivs av Carina Stark som senast var hotellchef på badhotellet i Tranås.

Spännande och annorlunda, och det kommer bli en recension därifrån om inte bara för att jag ser fram emot den rubriksättningen…

Utöver det så är det dags för Harrys att öppna igen efter renoveringen, redan nu på lördag är det dags enligt Jnytt Enligt Jon Espeset är det en totalrenovering vi då får se, men framförallt av Harrys.

Så en del spännande händer i det närmsta, och har ni tips om mer saker så tveka inte att kontakta oss.

Efter en lång väntan har nu Mr Brown öppnat på Klostergatan. Äterian, som stället kallar sig själv, ska erbjuda lite allt möjligt – brunch, lunch och À la carte. Spännande!

Under förra veckan hade stället lunchpremiär och självklart ville jag testa den nya kvarterskrogen.
För den som inte har koll på lokalen på Klostergatan kan det vara på sin plats att dra lite historik. Först var det Kaffe Paus, ett kafé som hade en magisk salladsbar och som också var en av de första kaféerna i Jönköping att ha öppet sent på kvällarna. Kaffe Paus var ett av mina stammisställen, så när en brand förstörde stora delar av lokalen och fick ägaren att lägga ner var jag såklart ledsen. MEN sedan såg det ut som stället skulle ”återuppstå” och bli något bra igen.

Våren 2015 öppnade KaffeCompagniet och lokalen genomgick en enorm renovering. När KaffeCompagniet öppnade var stället som förändrat och erbjöd bland annat lunch och afterwork. Den sistnämnda var väldigt trevlig. Men tyvärr klarade inte KaffeCompagniet sig särskilt länge och man stängde igen. I april 2016 kom beskedet att just Mr Brown skulle öppna i samma lokaler.

Så, puh. Det var det.
Tillbaka till lunchbesöket…

Just den här dagen fanns följande att välja på:
Grekiska färsbiffar, tzatziki och rostad potatis
Pocherad kapkummel, skaldjurssås och kokt potatis
Risotto, svamp, granatäpple
Mr Brown´s texasburgare med ostcreme, bbq-sås och pommes frites

Jag valde den första rätten, det vill säga grekiska färsbiffar, och blev inte besviken. Visst – det kanske inte är någon pangrätt från början, men det är faktiskt ganska lätt att dels misslyckas med biffarna med även med tzatzikin.
Det hade dock inte Mr Brown gjort.

Färsbiffarna var lagom stekta och saftiga. Smaken hade en bra balans. Och tillsammans med den rostade potatisen och tzatzikin, som hade precis lagom med vitlök i, blev rätten en perfekt lunchmåltid.

Med andra ord – det här kan nog mycket möjligt bli ett riktigt bra lunchställe. Centralt, inspirerande lokal och god lunchmat.

Prisnivå: 90:- för lunch med sallad, dricka och kaffe. 80:- för takeaway.

”På med kaffet! Glöm inte äggen! Skynda dig för fan! Nu börjar det!”

I ett avsnitt av humorserien Grotesco förekommer det en sketch där ett gäng glada hantverkare från Göteborg, självklart till tonerna av sovjets nationalsång, ska skapa stans bästa arbetarfik. Om det var några sådana ambitioner som låg bakom då Raggmunken drog igång sin verksamhet på Solåsen i Jönköping för antal år sedan låter jag vara osagt, men det går i alla fall konstatera att skulle det utlysas en tävling om JKPG:s bästa arbetarfik hade stället haft goda vinstmöjligheter.

Allt som hör ett bra arbetarfik till finns nämligen där. Ägg- och falukorvsmackor? Check! Köttbullesmörgås? Check! Husmanskost? Check! Ett stort antal blåställ bland lunchgästerna? Check!

Som namnet avslöjar är raggmunk med fläsk ett stående inslag på menyn. Även rättens nära släkting, fläsk med löksås och potatis, har förärats en fast plats på menyn, och det är det jag beställer under mitt lunchbesök.

Lunchen får du direkt i kassan. Och även om kön ser oroväckande lång ut när jag stiger in på restaurangen går det förvånansvärt snabbt och effektivt. Ett klart pluspoäng. Till lunchen finns också ett salladsbord att ta för sig av, men då jag ser mig själv som grönsaksskeptiker valde jag att låta denna vara. ”Det är ju också, trots allt, lök i såsen”, försvarar jag mig med.

Och trots att det förekommer rikligt med lök i såsen slinker den ner lätt, även om jag personligen föredrar mer finhackad lök i min löksås än Raggmunkens grovskivade dito. Såsen balanserar väl upp med det salta fläsket som är välstekt. Det är ju också i denna kombination mellan söt lök och salt fläsk som rättens tjusning sitter. Jag är också förvånad över den bra kvalitén på den kokta potatisen. Just kokt potatis brukar ju annars ha tendensen att inte bli särskilt bra i storkök.

Åter till Grotesco-sketchen. Under den korta tid arbetarfiket får ha öppet är det intensivt och bullrigt. Så blir det nog när ett stort gäng arbetare ska utfodras snabbt under sin korta lunchrast. Och så är det också på Raggmunken. Den som eftersträvar en lugn lunchmiljö är därmed förvarnad. Men är inte just lunchmiljön särskilt viktig rekommenderar jag ett besök på, vad jag här med korar till, stans bästa arbetarfik.

Prisnivå: Jäkligt prisvärt. 75 kronor för lunch med så bra kvalitet är närmast unikt i dessa tider i Jönköping.

Kanske är du sugen på att öppna restaurang eller kafé i Jönköping?
Kul! Och genom att lite snabbt söka av Blocket var det faktiskt väldigt lätt att hitta några matställen som är till salu.

Men – ett tips bara: Tänk inte att det är enkelt att driva restaurang och att du kan satsa på skräpråvaror och då skapa skräpmat. Gör det istället ordentligt, satsa på fina och bra råvaror och skapa magiska maträtter som får Jönköpingsbor och besökare att vallfärda till just din restaurang eller kafé.

Okej, en sak till. Satsa på att ha bra service, har du otrevlig personal gör det nämligen ingenting om din mat är fantastisk. Är ni otrevliga kommer ingen att gå tillbaka…

I övrigt: Kör, säger vi!
Kombinationen Jönköping och mat är ju nämligen helt magisk.

”Genuint mysigt café AAA läge”
Länken ovan är annonsen för vad jag tror är Kaffebönan. Det framgår inte i annonsen om det är just Kaffebönan men beskrivningen känns som ja, det är nog det.
Vad är Kaffebönan då? Jo, ett mysigt och klassiskt kafé med en fin innergård.

”Välkänd kvarterskrog på Söder”
Är du mer sugen på pub eller kvarterskrog? Då är det här annonsen för dig! Tweeds Inn på Klostergatan är till salu – tråkigt förstås, då det är ett stammisställe för mig, men jag hoppas att en ny ägare tar hand om det.
Tweeds Inn renoverades 2014 efter en brand och har nu en klassisk pubinredning, rutiga tapeter, fåtöljer och så vidare. Tweedan är även supporterpub för Jönköpings Södra.

”Cafe A-läge”
Nära Munksjön och populära bryggan ligger Honeycomb. Kaféet är ensam i Jönköping med att servera frozen yoghurt med alla möjliga typer av topping. Serverar även kaffe, våfflor och lite fika.
Det jag tror om Honeycomb är att man måste fokusera ännu mer på frozen yoghurt och kanske tänka bort fika och istället tänka salladsbar och typ mer lunch/mat. Tänk hälsofik – fast utan tråkig mat!

”JFC Jönköping Fried Chicken”
Är friterat mer din grej så är även Jönköping Fried Chicken till salu. Och ska man tro Glenns recension finns det tydlig utvecklingspotential… Här tänker jag: SATSA PÅ VETTIGA RÅVAROR!!!! GÖR DET PÅ ETT BRA SÄTT!!! HUR SVÅRT KAN DET VARA??

”Vägkrog vid E4:an | Gränna”
Har du alltid drömt om en vägkrog så kan du köpa den här i Gränna! Har aldrig besökt den här, men här kan jag, precis som ovan, utlova utvecklingspotential bara genom att titta på bilderna…

”Restaurang med bästa läge i Jönköping”
Det var inte så länge sedan som Taste of Beirut öppnade upp även på Solåsen (finns på Torpa också). Här är lunchen populär och brukar ofta vara väldigt god. Libanesisk snabbmat kan man säga, med ett sort utbud av meza.

”Kastrullhäxan”
Nära Västra torget ligger restaurangen Kastrullhäxan och den är också till salu. Lunchen här är Kastrullhäxans hjärta och det är ofta mycket folk som vill äta husmanskost här.

”Unikt Café”
Den här annonsen tycker jag det är jobbigt att länka till… Johans Café & Matsal är ett av Jönköpings mest klassiska och bästa kaféer faktiskt. Här kan man sitta i någon fåtölj och snacka skit med en vän, äta lunch eller sitta och jobba/plugga med en fika. Deras enorma kanelbullar och potatiskaka har alltid varit fantastiskt goda, så även deras frukosbuffé. Jag förstår att ägarna väljer att sälja efter att ha drivit Johans i väldigt många år, MEN det är väldigt tråkigt. Jag hoppas innerligt att någon tar över det här och gör det lika bra.

Restaurang N.E.O, City
Kombinationen tapas och en fantastisk uteservering kan göra vilken kväll som helst till en pangkväll. Så när du behöver en pangkväll är det till N.E.O du ska styra stegen – i alla fall i sommar.
Smårätterna består bland annat av klassiska spanska och italienska rätter, men även några spännande ”moderna” rätter. Är du inte sugen på tapas är även pizzan supergod.

Stället: Som sagt – N.E.O har en fantastisk uteservering. En ljus och varm sommarkväll är det här du vill vara.
Service: Jag ska vara ärlig – servicen är inte på topp här. Det får man vara beredd på. Men den är helt okej.
Mat: Maten är superbra. Tycker jag. Smakerna sitter och både de klassiska men även de nya rätterna brukar vara klockrena och hålla hög klass. Extra-tips! Våga testa någon tapas som du tycker låter lite konstig – den är oftast godast.

Donatello, A6
Donatello var tidigare Majoren och är placerad inne på A6 mitt i varuhuset. Om det regnar (eller om du bara är trött på att vara ute) kan en dag på A6 vara en bra idé och då borde faktiskt lunchen intas på just Donatello.
Deras salladsbar är fräsch, stor och riktigt god. Portionen är riklig och jag skulle påstå att det finns en mättnadsgaranti.

Stället: Vad ska man säga – det är inte jättefint men heller inte jättefult. Fräscht, ljust och så.
Service: Trevligt bemötande i kassan men mer än så är det inte.
Mat: Gott! Färska och fräscha råvaror och som sagt mycket mat för pengarna.

ChopChop Asian Express, A6
Det här är stället för den där måltiden som är antingen innan man ska åka iväg eller precis när man har kommit hem. ChopChop ligger placerat vid rondellen nära A6-parkeringen och erbjuder asiatisk mat.
Två saker är viktiga att komma ihåg här – du får mycket mat och deras Orange Chicken är underbar. Jag är helt såld på den här rätten som jag tycker är godast med ris. Orange Chicken är lättfriterad kycklingfilé wokad i ChopChops hemliga apelsinsås och smälter i munnen.

Stället: Nybyggt, stort och fräscht. Trots att det en snabbmatskedja tycker jag att restaurangen är trevlig och får det att kännas lite mindre som ett snabbmatsställe.
Service: Helt okej! Alltid trevligt bemötande.
Mat: Mmmmmm… När jag testade deras Tofu-wok blev jag sjukt besviken, väldigt smaklöst men som redan nämnt är deras Orange Chicken vääääldigt god.

Coffeehouse by George, City
Nästa ställe är platsen att gå till när det är soligt eller kyligt och du är fikasugen eller bara generellt matsugen. På Coffeehouse by George som, precis som N.E.O, ligger vid Munksjön finns en fin stor uteservering men också väldigt trevliga inomhusplatser. Matmässigt här är pastan väldigt god, så även salladerna och fikat.
Hit kan man med andra ord gå oavsett vad man är sugen på och hur hungrig man är. Coffeehouse har även alkoholrättigheter om man vill avsluta kvällen med något sådant.

Stället: Modernt men ändå mysigt. Både stor uteservering och sittplatser inomhus.
Service: Alltid trevligt bemötande i kassan. Kafé-service liksom.
Mat: Stabilt och gott. Här är det svårt att bli missnöjd skulle jag säga – det är ingen pangmåltid, men inte heller dåligt.

SushiBar (Eller Sushi Bar? Det verkar finnas två stavningar beroende vart man läser.) ligger på Barnarpsgatan och jag misstänker att studenterna från högskolan ett kvarter bort är stammisar på stället. Något som kanske priserna med studentrabatt också vittnar om.

Jag vet inte om det är för att jag är hungrig efter en lång dag på jobbet, men jag blir en smula besviken på portionerna. De är små och inte mycket ris i Nigrin. Dessutom tar sältan i Sojan över hela rätten och gör att ingen annan smak kommer fram. Något som däremot är bra är den inlagda ingefäran och rullarna.

Det känns som Sushi på svenska, som om man har förenklat rätterna och tagit bort den asiatiska delen men enbart behållit ris och lax för att fria till nordborna.

Plötsligt så slår det mig!
SushiBar är som sushivärldens McDonalds. Man får sin mat snabbt, det är bukfylla och när man är klar så har man glömt bort vad man ätit. Dessutom lär man förmodligen återvända i sin jakt på något snabbt och enkelt i matväg.

Prisnivå:
Mellan 75 och 200 kronor beroende rätt. Jag köpte en mellan och det gick på 85 kronor. Dryck tillkommer.

”På något sätt var det bättre förr – när människor rökte ihjäl sig i stället för att prata ihjäl sig.”

Så här i Kenthysterien känns det rätt att inleda med att citera Jocke Bergs mellansnack från 2005-ish om det faktum att lysande mobilskärmar ersatt tändarna under balladerna. Samtidigt upplever jag att utvecklingen inte riktigt har gått åt det håll Kentsångaren förutspådde efter de smarta telefonernas intåg i våra liv. I alla fall inte när det gäller samtal IRL. För mig brukar därför restaurangbesök vara en frizon från sociala medier, nyhetsflashar och SMS.

Denna frizon från telefoner rimmar därför dåligt med Pinchos koncept. Stället marknadsför sig som apprestaurang och konceptet är att kunderna bläddrar sig genom menyerna i sina telefoner och även gör sina beställningar via dessa. När maten sedan är klar plingar det till i telefonen och gästerna får gå och hämta sin mat i baren. Inte läge för flygplansläge på telefonen med andra ord.

När man väl släppt blicken från mobilen och tittar runt i restaurangen möts man av en inredning i lätt burlesk stil med mörkröda detaljer som får tankarna att flyga i väg till Moulin Rouge, fast utan strippor. Personalen är i sin tur klädda i en outfit som påminner om cirkusdirektörer från mitten 1900-talet.

Men åter till menyappen. I likhet med många andra nya restauranger i Jönköping beskrivs Pinchos som ett tapasställe. Men definition av tapas är där snarare smårätter i stället för spanska smårätter. Menyn består av en salig blandning. Här samsas kebabrulle, fish and chips och hamburgare med serranoskinka, dumplings och korvhinkar. Det finns med andra ord något för alla smaklökar. Varje rätt kostar mellan 30 och 50 spänn och runt fyra stycken brukar vara lagom för att bli mätt.

Efter att ha scrollat igenom menyn några gånger bestämde jag mig för att äta hamburgare, plankstek och skagenröra. En rejäl måltid kan tyckas. Men betänk att alla rätter först har beskjutits med en krympstråle till ett miniformat. Maten i sig är god, även om den andas mer halvfabrikat än fine dining.

Allt som allt är Pinchos en trevlig restaurang. Men vill du ha en mobilfristund när du går ut på restaurang bör du se dig om efter andra ställen.

Prisnivå:
Medel. Varje rätt kostar mellan 30-50 kronor. Samma sak gäller efterrätterna. Och tittar vi på drinkmenyn är prisnivån snarast låg. En färgglad, godispyntad och sockerkickad cocktail kostar runt 80-90 kronor. Svårt att hitta billigare ute i Jönköping.

En lat söndag i maj, vad passar då inte bättre än brunch?

Senaste gången jag var på Spira var 2013 och då under Tommy Myllämäkis regi.
Lokalen är detsamma men restaurangen drivs numera av FC Event/Företagscatering. Jag är inte kvinna nog att bedöma om det har blivit bättre eller sämre, men oavsett vad så behövs det variation av brunchställen i stan. För det finns faktiskt inget trevligare än att ta en riktigt lång brunch med sina vänner.

När man betalar får man ett glas alkoholfritt bubbel och det sätter agendan på något sätt. Det där lilla extra.

Själva brunchen då?
Den är bra. Den är enkel. Det finns något för alla. Det är gott.

Det serveras allt ifrån en riktigt ljuvlig Caesarsallad (som man bara kunde ha ätit) till lax i alla dess former, revbensspjäll och pannkakor.
Sedan har vi dessertbuffén och tro mig, jag har ätit många bruncher i mitt liv, men har nog aldrig sett ett mer gediget utbud av efterrätter. Jag bara måste slå ett slag för den fantastiska Crème brûléen och bärpajen.

Kombinationen god mat och trevlig atmosfär gör att Spira är väl värt ett besök. Om inte annat för den goda Caesarsallad och för att stilla sockersuget.

Pris:
195 kronor och då ingår ett glas äppelcider. Barn under 12 år äter gratis. Vill man ha annan dryck förutom vatten får man betala extra.

Likt krokusar ur snön på senvintern slog det förra året upp nya foodtrucks på Hovrättstorget och förvandlade torget till en ny restauranggata. Hittills i år har det dock varit sämre med den varan. När jag gick igenom stan senast var det enbart Spice it up som slagit upp sin knallorangea matvagn utanför Hovrätten.

Spice it up var tidiga, i Jönköpingska mått mätt, med att hänga på den kvalitetstacotrend som Jonas Cramby och gänget drog igång runt 2012 inspirerade av det amerikansk/mexikanska fusionköket i Texas. För er som tror att taco är blandfärs och kryddpåse kan jag hälsa er att the real deal är något helt annat.

Tidigare år har jag tyckt att deras tacoinspirerade lunchalternativ varit väldigt goda, och så fort jag nu såg den orangea vagnen bestämde jag mig för att göra ett besök. Deras lunch brukar vanligtvis bestå av tre alternativ: en taco, en köttgryta och en vegetarisk gryta. Då jag, sedan något år tillbaka, börjat älska koriander var tacon ett lätt val.

På tortillabrödet serverades denna gång en så kallad carnita (det vill säga en sönderkokt fläskkarrégryta med lite sötstarka inslag), picklad rödlök (hipstrigt värre), crème fraîche, koriander och så deras ljuvliga jordgubb-chili-salsa. Den är to-die-for. Jag lovar. Det blev en färggrann tallrik som smakade lika gott som den såg ut. Och trots att de två tacosarna kanske inte ser så mycket ut för världen tycker jag inte att du ska låta dig skrämmas – jag stod mig riktigt länge på lunchen.

I en matrecension kan det ju också vara på sin plats att säga något om stället. Just i detta fall kan det vara lite svårt, eftersom konceptet med foodtruck är att du får maten i luckan och sedan antingen äter den utomhus på Hovrättstorget eller tar med någon annanstans. Med andra ord så är ”stället” minst sagt väderberoende. En solig majdag kan det vara fem plus. En regnig dito kan det vara en överstruken geting.

Som du säkert har förstått så blev jag mycket glad när Spice it up återigen valde att parkera sin bil på Hovrättstorget, och det kommer att bli många tacoluncher där i sommar. Samtidigt kan jag inte annat än tycka att det är synd att inte fler matvagnar samlats där ännu. Är matvagnstrenden redan död?

Prisnivå:
Medel. En dagens kostar 85 spänn utan dricka. 95 spänn med. Ordinarielunchpriser i JKPG med andra ord, även om dryga 100-lappen för två taco kan kännas lite väl häftigt.

Två restaurangbesök på två dagar kräver ett ”nytänkande” sätt att recensera, tycker jag. När de båda restaurangerna även ägs av samma personer är det ännu mer intressant, tänker jag.

I måndags besökte jag Tegel på Tändsticksområdet för en såkallad jobbmiddag. I tisdags var det Park Brasserie, eller Brasseriet mer kallat i folkmun, som gällde med vänner.

Nu kör vi…

Stället:
Tegel: Älskar Tegels lokal. Det är inget att säga något om. Det här besöket var ju en måndag och det är smart att då låta samtliga gäster sitta i det första rummet nära köket. Skapar en spänning och ett givet samtalsämne när man ser rätterna förberedas i köket. 4 stjärnor.

Brasseriet: Även om Brasseriets lokal skiljer sig väldigt mycket från Tegel så är det en favorit. Golvet, speglarna, det ljusbruna skinnet, stolarna, borden, disken, bilderna osv… Brasseriet håller Brasserie-konceptet hela vägen – det gillar jag! Vad jag inte gillar är att det finns vissa platser där det drar väldigt mycket från fönstret vilket leder till att det blir kallt. I övrigt tummen upp. 4 stjärnor.

Service:
Tegel: Trots att det var en måndag var vi faktiskt inte det enda sällskapet på Tegel den här kvällen. Men vi fick superbra service för det! Vi fick ofta frågan om vi saknade något i glasen och när maten serverades var den tydligt presenterad. Det enda som inte var superbra var att själva konceptet Kul kväll inte förklarades fullt ut för de i sällskapet som inte testat det innan. 4 stjärnor.

Brasseriet: Just den här kvällen blev jag faktiskt lite besviken på Brasseriets service. Den brukar vara bättre än så här. Fram till att maten var serverad var den dock bra, sedan hände något. Vi tackade visserligen nej till dessert först, men när vi själva hämtar en meny och söker ögonkontakt med samtliga i servicen kanske man kan anta att vi ville beställa? Som tur var (för båda parter…) kunde vi till slut beställa dessert när vattnet skulle fyllas på.
Jag tänker nog vara lite hård här och sätta en stark tvåa… 2 stjärnor.

Mat:
Tegel: Äntligen! Dags för maten – huvudpersonen. Det var ju som redan nämnt kul kväll som gällde den här kvällen och vi valde medium som storlek. Medium innebär väl fem (eller fyra?) smårätter och en varmrätt, tror jag. I alla fall – det fungerar så att köket lagar vad de vill och serverar utan att gästerna innan servering vet vad det är. Bästa konceptet i Jönköping! Vi inledde med en löksoppa, följt av bland annat minilammkorv i bröd med hemmagjord senap. Varmrätten var kött (?) med någon slags coleslaw… Och jag skulle vilja säga att smårätterna var betydligt mer spännande än varmrätten. Köttet var segt och smakade inte jättemycket. Men smårätterna var som sagt goda. 3 stjärnor.

Brasseriet: Hur var maten på Brasseriet då? Jag valde deras råbiff och jag blev inte besviken. Det är klassiska smaker som bland annat senap, kapris, rödlök och äggula som bildar en väldigt god smak som helhet. Jag tror faktiskt att råbiffen på Brasseriet är den bästa råbiffen i Jönköping (Tips!). Efter en stunds skitsnack och x antal försök till uppmärksamhet beställde vi in även dessert. Jag tog marängsviss med chokladmaräng, hallonsås, glass och grädde. Det var väldigt gott, men något svårt att äta. 4 stjärnor.

Prisnivå:
Tegel: Kul kväll medium kostade 333 kr tror jag och det tycker jag är ett väldigt bra pris för den matupplevelsen.

Brasseriet: 180 kr för råbiffen och 125 kr för desserten. Mycket bra pris för råbiffen – kanske lite högt för desserten…

Slutbetyg:
Tegel: Slutbetyg då! Tegel landar till slut på en fyra för mig. Det är ett väldigt bra ställe och framför allt är konceptet kul kväll verkligen något kul! 4 stjärnor

Brasseriet: Här är jag lite kluven. Men det blir en trea till slut. Den här gången faller Brasseriet på servicen… 3 stjärnor.

För mig finns det framför allt två saker som gör att en restaurang kan bli ett stammishak. Den första är att den ligger nära – den andra är att den serverar god och genuin mat.

Den första punkten lever Kock och bar på Klostergatan definitivt upp till. Från där jag bor är det väl ungefär 50 meter – väldigt nära med andra ord.

Den andra punkten är väl den som skulle kunna vara lite svårare att uppnå. Men. Inte för Kock och Bar.

Restaurangen bygger sitt koncept runt tapas och är en av få restauranger som även har den spanska klassikern Sangria på menyn. (Plus i kanten för det sistnämnda)
Som många i Jönköpingsområdet vet är själva tapas-konceptet inte direkt något unikt i Jönköping. Det finns väldigt många tapas-restauranger…

Men det jag tycker om med Kock och bar är att trots att de har ett ”vanligt” koncept sticker deras tapas ut från mängden. Istället för att försöka göra spanska tapas, fast i Sverige, har de tagit svenska smaker och skapat tapas.

Som till exempel Älgfärsbiff med kantarell och timjansås som var en av de tapas som fanns på min bricka vid besöket. Visserligen upplevde jag rätten som något salt, men biffen var perfekt stekt och trevligt serverad med såsen ovanpå.

Så, tillbaka till inledningen.
Det är alltså framför allt två saker som kan göra en restaurang till ett stammishak – placeringen och
maten. För mig får Kock och bar check och ja på båda två!

Ps. Även om man inte bor 50 meter från Kock och bar tycker jag definitivt att det är värt ett besök. Ds.

Prisnivå: Fem tapas för 250 :- är ett väldigt bra tapaspris skulle jag säga.

Egentligen vill jag helst inte skriva den här recensionen. Anledningen? Egoism! Jag vill helst bevara hemligheten om Jönköpings trevligaste och mysigaste café/restaurang för mig själv. Men en matrecensent gotta do what a matrecensent gotta do. Så här kommer den ändå: recensionen av Pique Nique.

Låt oss börja med att slå fast att det absolut sämsta med stället är namnet som är omöjligt att stava om du inte först är inne på deras Facebook-sida och kollar efter. Pique Nique ligger i korsningen Klostergatan/Gjuterigatan och serverar både luncher på dagen och mackor/tapas med sydeuropeiska smaker på eftermiddagen/kvällen.

Jag och mitt sällskap gick dit en torsdagkväll. Lite på chans. Ibland är det fullpackat med folk. Ibland inte. Denna gången gällde det sistnämnda, men om du inte, som jag, bor 300 meter därifrån kan det vara bra att ringa och boka bord först.

Det första du slås av när du går in på restaurangen är den hemtrevliga atmosfären. Det känns sannerligen mer som att kliva in i ett vardagsrum än att stega in på en restaurang. De stora fönstren släpper in mycket ljus och i fönsterbrädena ligger det högar med böcker, tidningar och annat smått och gott. Inredningen består också av udda bord och stolar (och en soffgrupp).

Är du sugen på en stor bit kött med flottig sås och pommes frites har du kommit fel. Menyn består framförallt av lättare rätter där olika ostar oftast spelar en huvudroll. Både jag och mitt lunchsällskap beställer in varsin macka med mozzarella, serranoskinka, soltorkad tomat, pesto och sallad med aioli. Till det dricker vi en mousserande svartvinbärsdryck – ett väldigt trevligt alkoholfritt alternativ. Och för den som önskar öl rekommenderar jag att testa någon av det hawaiianska bryggeriet Konas sorter.

Maten då? Mackan är perfekt avvägd. Lagom mycket skinka, lagom mycket mozzarella och lagom mycket bröd. Ackompanjerat med peston och den soltorkade tomaten får detta smaklökarna att dansa glädjedanser på tungan. För den som är sugen på något lättare, men fortfarande matigt rekommenderas det varmt.

Med andra ord. Tveka inte. Gå och ät på Jönköpings trevligaste ställe. Den enda som kanske ångrar sig är jag som i framtiden får boka bord i förväg.

Prisnivå:
Medel. Mackan och dricka går runt 100 kronor. Kanske i dyraste laget för en lättare måltid, men smakupplevelsen gör det lätt värt det.

På bilden: Vincent Ruckman, Rosegarden

Under slutet av 2014 slog Rosegarden upp dörrarna precis vid Hovrättstorget i Jönköping. Sedan dess har restaurangen mättat många magar – framför allt med sin buffé.

Kategorin Kinesiskt/Thailändskt blev jämn i toppen, men till slut kunde Rosegarden vinna med 25 procent av rösterna. Under 2016 har restaurangen flera planer på förbättringar, bland annat i lokalen.
– Vi vill förbättra och förändra lokalen lite. Vi har en scen i nuläget med pelare som vi gärna vill göra något åt. Sedan vill vi lägga till lite mer grupplatser med en lite lugnare och bekvämare atmosfär, säger Vincent och lägger till:
– Sedan vill vi också jobba mer med vår meny. Vi vill ha fler ekologiska rätter och fler efterrätter, så det ska vi fokusera på.

För Rosegarden handlar mycket av verksamheten om buffén – en buffé som bland annat innehåller dumplings, sushi, ris- och nudelrätter. Utöver buffén har Rosegarden även en à la carte-meny och där är Spicy Lammbiff den mest populära rätten.
– Vårt utbud är väldigt brett, vi har många olika rätter, men det är buffén som är mest populär. Den är prisvärd och innehåller väldigt mycket, säger Vincent Ruckman.

Och om du skulle rekommendera en restaurang, utöver Rosegarden, vad säger du då?
– Då säger jag La Locanda, det är ett väldigt bra ställe. Sedan gillar jag Twin City.

Topp 5: Kinesiskt/Thailändskt

På bilden: Vartan Calisir, Liban Deli

Med 51 procent av rösterna kammade Liban Deli hem segern i kategorin Libanesiskt.
Frågar man restaurangens ägare Vartan Calisir är anledningen till segern enkel:
– Vi lagar all mat med kärlek.

I lokalen på Barnarpsgatan är det ofta fullt. I alla fall om man besöker den runt lunchtid. Tillsammans med take away är det lunchen som är mest populär och enligt Vartan Calisir finns det flera anledningar till det.
– Dels är det namnet Liban Deli som säger väldigt mycket. Folk vet att man får bra mat, mycket mat och att de alltid blir mätta. Vi är stolta över vår mat och det når fram till gästerna, säger Vartan.

Men det är inte bara det som gör Liban Deli till den mest populära restaurangen i kategorin Libanesiskt i Jönköping.
– Vi lagar all mat med kärlek. Vi gillar att jobba med mat och vi tummar inte på kvaliteten. Det uppskattar våra gäster.

På Liban Deli finns ett stort urval av meza, det vill säga smårätter, men det finns två som är mer populära än vissa andra.
– Framför allt är det tabbouleh, persiljesallad, och vitlökskräm som gästerna väljer oftast. Men sedan är vår moussaka på uppgång, den är vegetarisk med mycket smak och väldigt god.

När Vartan Calisir själv ska tipsa om en restaurang i Jönköping, utöver Liban Deli, faller valet på Ester.
– Det är väldigt gott där och de har bra lunch. Sedan gillar jag att de köper kött från närliggande gårdar.

Topp 5: Libanesiskt

Att det, de senaste åren, har pågått något av en hamburgerboom i Jönköping kan inte undgått någon. För mig som ÄLSKAR just kött i bröd har detta varit mycket positivt, även om mina frityroljefyllda vener har börjat protestera den senaste tiden. Det, i mitt tycke, bästa hamburgerhaket i stan är utan tvekan Bada bing, och på skärtorsdagen var det återigen dags för ett besök.

En av de mer charmiga detaljerna med just Bada bing är att det inte går boka bord för mindre sällskap. Det gör att restaurangen i princip alltid utgör ett alternativ – även om jag som gäst får vara beredd att vänta lite. Så även på skärtorsdagen. En dryg halvtimme fick jag och mitt sällskap sitta i baren i väntan på ett bord. Och inget fel i det. Då hann jag i lugn och ro testa deras nya mellanöl, St Eriks Session IPA – en mycket smakrik öl trots den låga alkoholhalten (3,5) och med trevliga citrustoner samt låg beska. Rekommenderas!

När vi väl fick ett bord beställde jag deras dubbelburgare Ekonomen med pommes och chilibearnaise. Det var första gången jag åt just dubbelburgaren och jag blev mycket positivt överraskad. En sådan god hamburgare har jag inte ätit sedan Matbolaget lade ner sin lunchverksamhet häromåret. Köttet var perfekt stekt och lagom saltat och pepprat. Tillsammans med det fluffiga brödet, osten, löken och dressingen var det en match made in heaven.

Jag blev även positivt överraskad av chilibean som var bra avvägd mellan den syrliga dragonsmaken och den heta chilin. Däremot är pommes fritesen fortfarande ställets svaga länk. Dels smakade de lite för mycket frityrolja och dels saknar jag krispet hos en perfekt friterad potatispinne.

Summa summarum var jag som vanligt mycket nöjd efter besöket när jag vaggade hem genom stan, ännu lite mer frityroljefylld. Helhetsbetyget blir en fyra, och jag kommer garanterat gå hit igen. Kanske redan nästa vecka.

Prisnivå:
Medel. Burgaren kostar 125 kronor för 240 gram fint kött. Pommes och dipp kostar 15 kronor vardera och en öl kostar runt 60 spänn.

Kocken Stefano Catenacci sa i Kockarnas kamp att han var uppväxt på köttsaft. Skulle jag beskriva mig själv på ett liknande sätt hade köttsaften definitivt bytts ut mot frityrolja. Jag fullkomligt älskar saker som är friterade. Särskilt smala stavar potatis. Däremot är jag inte alls lika förtjust i grönsaker. Om inte pommes räknas som en grönsak då givetvis.

Med tanke på min fäbless för friterad potatis kommer pommes frites vara något återkommande när jag proväter mig igenom Jönköpings matutbud. Och de kommer såklart också bedömas. Hårt.

Mina erfarenheter av mat då? Utöver mitt halvår som hemkunskapslärare får jag nog titulera mig en glad amatör som gillar att båda äta och laga. Denna utveckling har nog förvånat mina föräldrar en del, då min paradrätt länge var lövbiff med påsbea samt rostbröd med Bregott.

Så här på slutet kan det också vara lämpligt att presentera sig själv lite mer ingående:

Jag heter Simon Johansson och är bosatt i Jönköping sedan 2012. Sedan jag förra hösten började arbeta i Jönköping som kommunikatör för ett politiskt parti har dagens lunch snarare varit regel än undantag. Något som troligtvis också kommer att märkas på mina recensioner.

Vad mera kan vara värt att veta om mig?

Jo, jag ÄLSKAR koriander!

På bilden: Pauline Tolf, Condeco

I fjol hamnade Condeco på en hedrande andraplats i kategorin Vegetariskt.
Men 2015 hade kaféet uppenbarligen gjort ett starkare intryck på Jönköpingsborna och vann kategorin.

Vegetariskt, ekologiskt och hälsosamt är viktigt på och för Condeco. Som en del i sin vegetariska inriktning har Condeco något som de själva kallar Green Monday. Det är, som namnet avslöjar, en grön måndag utan kött och fisk.
– De flesta som kommer hit på måndagar tycker att det är bra att vi har Green Monday. Men utöver måndagar försöker vi göra allt så ekologiskt som vi kan. Vi tycker det är viktigt att tänka vegetariskt och vi använder sparsamt med kött. Sedan vill vi även ha ett visst hälsotänk, säger Pauline Tolf, tillfällig platschef och köksansvarig.

Utöver att Condeco serverar mycket vegetariskt och även ekologiskt, vad tror du Jönköpingsborna gillar?
– Det är nog stämningen, det är väldigt mysigt och fint här. Sedan är det en trevlig lokal.

Under 2016 kommer Condeco att fortsätta på den gröna inslagna vägen och senare i vår öppnar man även upp sin populära uteservering. Och sedan hoppas Pauline på att Condeco i Jönköping kan få något som vissa andra enheter redan har…
– Ja, stenugnsbakad pizza är något som vissa andra enheter har och det har varit på gång hit. Det skulle verkligen lyfta vårt utbud!

Och när Pauline själv ska rekommendera en restaurang att besöka i Jönköping är valet enkelt:
– Bada Bing! Burgarna på Bada Bing är riktigt bra. Men sedan gillar jag tapas på N.E.O, El Gordo och Kock & Bar också.

Topp 5: Vegetariskt

På bilden: Josef Toma, till vänster, och Charbel Toma

I drygt fyra år har bröderna Josef  och Charbel Toma drivit pasta- och pizzarestaurangen Tortellini. 2014 snuvades de på segern i JKPG Matguide, men 2015 klättrade de upp på förstaplatsen i kategorin Pasta.

Tortellini har blivit en stor favorit hos flera Jönköpingsbor. Anledningen? Smaken om Charbel och Josef får gissa.
– Vi satsar väldigt mycket på smak och utseende. Det ska vara fräscht, säger Charbel.
– Och vi är väldigt noga med smaken, vi är här varje dag för att ha kontroll på vad vi serverar. Smakerna ska vara klassiskt italienska och kännas hemlagat, säger Josef.

Sedan starten har Josef och Charbel hela tiden fokuserat på maten. Under 2016 planerar dock bröderna att ta hand om lokalen.
– Vi känner väl att lokalen har sett ut så här ett tag nu och egentligen är den väl inte jätterolig, säger Charbel.
– Vi vill skapa en hemmakänsla, säger Josef.

Utöver lokalen kommer Tortellini, förhoppningsvis, även få några tillskott på menyn.
– Vi vill satsa mer på laktosfritt och glutenfritt. Vi har det redan som ett alternativ idag, men vi vill erbjuda det mer. Vi börjar hitta rätt, säger Josef.
– Sedan har vi några nya rätter på gång. Mer fylld pasta och sedan ska vi förhoppningsvis iväg på en inspirationsresa till Italien och försöka få med oss lite nya rätter, säger Charbel.

Och om bröderna ska tipsa om en restaurang i Jönköping, utöver Tortellini blir det smaker som inte påminner om de italienska.
– Grekiska Kolgrillsbaren går jag till när jag är trött på all kebab, säger Josef.
– Indiska Köket säger jag då, säger Charbel.

Topp 5: Pastarestauranger i Jönköping

På bilden: Per Samuelson, Den Småländska Kolonin

Även 2015 var det Den Småländska Kolonin som kammade hem segern i kategorin Finmat. En kategori med restauranger som erbjuder det där lilla extra.
Under 2016 vill restaurangen fortsätta att försöka slå gästernas förväntningar.

Jens Markulf och Per Samuelson är hjärnorna bakom Den Småländska Kolonin. Sedan de tog över restaurangen efter Tommy Myllymäki har de utvecklat konceptet och skapat en restaurang med en, för Jönköping, unik atmosfär.
– Vi har börjat hitta vår identitet nu. Det blir lätt spretigt i början, men nu börjar vi landa, säger Per Samuelson.

Vad är Kolonins identitet då?
– Vi blandar olika svenska smaker, ser mycket till de olika säsongerna och inspireras av skandinaviska smaker. Vi vill att gästerna ska vara med om en upplevelse när de kommer hit, det är målsättningen.

Den Småländska Kolonin vann alltså kategorin Finmat i JKPG Matguide i år igen och är utöver det även med i White Guide. Men vad betyder utmärkelserna – egentligen?
– Det är roligt att bli omnämnd såklart. Vi tar till oss och lyssnar dels på det men även framför allt på vad våra gäster säger. Vi vill alltid slå gästernas förväntningar, vi vill alltid bli lite bättre, säger Per Samuelson.

Och om Per Samuelson ska tipsa om en restaurang i Jönköping blir svaret Glädje.
– Där använder man också bra produkter och har duktiga kockar, säger Per.

Topp 5: Finmat

På bilden: Salim Patel, Indiska Köket.

Det saknades en riktigt bra indisk restaurang i Jönköping.
Ja, det tyckte i alla fall Jehangir Asad och Salim Patel innan de öppnade Indiska Köket. 2015 röstade Jönköpingsborna fram restaurangen till den bästa i kategorin indiskt.

I februari hade Indiska Köket funnits i ett år och tydligen har restaurangen fyllt ett tomrum i Jönköpings restaurangutbud.
– Det fanns inga bra indiska restauranger, men vi vet hur det ska smaka och kände att vi skulle kunna göra det bra, säger Jehangir Asad.

Det är riktig indisk mat som är fokus och målet på restaurangen helt enkelt.
– Ja, vi ville inte göra försvenskad indisk mat. Vi ville göra riktig indisk mat, säger Salim Patel.

Och hur gör ni det?
– Vi maler bland annat våra egna kryddor. Allt är jättefärskt och vi satsar på smak, säger Jahangir.

Varför tror ni att ni vann JKPG Matguide?
– Vi vann självklart tack vare våra gäster. De ger oss jättemycket feedback och det är det bästa sättet för oss att veta att vi gör ett bra jobb, säger Salim.

Och avslutningsvis. Om ni skulle rekommendera en restaurang i Jönköping utöver Indiska Köket, vilken skulle det då vara?
– Tortellini och Baghdad Kolgrill i Huskvarna. Det sistnämnda är riktigt bra på fisk, säger Jehangir.

Topp 5: Indiska restauranger i Jönköping

Jaha, hörrni.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag måste ju börja någonstans.

Förra helgen bestämde jag och ett gäng vänner oss för att gå ut och äta. Då vi nyligen besökt de ”nya” restaurangerna i Jönköping föreslog jag en klassiker – Twin City.
Twin är en restaurang som har funnits i Jönköping läääänge och som är klassisk, kanske framför allt på sommaren med sin enorma uteservering.

Vi hade i alla fall bokat bord och det var nog tur, för det var mycket folk. Om det berodde på påhittet Restaurangveckan eller något annat låter jag vara osagt.
Innan vi fick vårt bord fick vi stå och vänta en bra stund vid hovmästardisken. Tydligen var ett telefonsamtal viktigare än att hälsa på oss… Men trots det var jag fortsatt positiv när vi satte oss till bords.

Men ja, snart försvann mina glada tankar…
Till att börja med fick vi inte beställa dryck direkt – trots att vi ville. I alla fall, vi studerade menyn under tiden och samtliga vid bordet bestämde sig snabbt.
När servitrisen kom tillbaka fick vi dock inte beställa maten, utan endast dryck. När vi sedan bad henne komma tillbaka fick vi då lämna vår matbeställning.
Bättre sent än aldrig?

Jag inledde måltiden med en carpaccio – gott tänkte jag!
Och det hade nog kunnat vara just det om inte den första tuggan innehöll en isbit. Nog för att carpaccio ska vara kallt för att kunna bli så tunt skuren, men is?
Jag tyckte dock om smaken – limemarinerad oxfilé med parmesan, pinjenötter och pepparrotskräm smakade så gott som det låter. Förutom isen då…

Min varmrätt var för kvällen en Italian Burger som skulle serveras med mozzarella, parmaskinka och soltorkad tomatkompott. Tanken var god, men genomförandet dåligt.
Hamburgaren var seg, mozzarellan torr, brödet ännu torrare och smakerna – ja, inte riktigt där. Tomatkompotten var dock helt okej!

Sammanfattningsvis då? Det var väl typ en av sju vid vårt bord som tyckte maten var god. Resten tyckte den var okej eller inte-alls-okej.

Så, jag tror att det var min sista måltid på Twin.
Varför gå tillbaka till en restaurang med både dålig service och trött mat? Nej, då går jag hellre till ett ställe där man faktiskt känner sig välkommen – och får äta god mat. 🙂

På bilden: Michaela Lif, till vänster, Hans Haglund och Magdalena Haglund.

I fjol vann Pescadores kategorin årets fiskrestaurang i Jönköping.
I år gjorde restaurangen det igen – stort.

Med 50 procent av alla röster har Pescadores återigen visat att de har skapat en plats i Jönköping som invånarna uppskattar och tycker om. Och om ägarna bakom framgångsrestaurangen, familjen Haglund/Lif får tänka fritt om anledningen är svaret enkelt.
– Vi lagar opretentiöst mat. Vi har satsat på fina råvaror som vi vet vart de kommer ifrån, de gör att maten blir riktigt bra. Vi har en tanke bakom råvarorna, säger Michaela Lif som tillsammans med Magdalena Haglund, Hans Haglund och Viktor Haglund är lika delar ägare.
– Sedan är det folkligt här. Det är nästan fem år sedan vi öppnade och vi har hittat balansen mellan hamnkrog och sjöbod, säger Hans Haglund.
– Och det vi serverar, det serverar vi för att vi tycker om det själva. Det är också viktigt, då kan vi stå bakom det, säger Magdalena.

Vilken rätt är då den som gästerna tycker bäst om?
– Janets fish’n’chips, helt klart, säger de i kör.
– Det har blivit en bästsäljare. Alla kan äta fish’n’chips, säger Hans.

Under 2016 tänker kvartetten arbeta vidare med sitt koncept men har även tankar på att starta trubadurkvällar och driva events på Tändstickstorget. Och så ska självklart butiken få blomstra.
– Butiken är ett trevligt inslag. Man kan köpa med sig samma kvalitet hem som det vi serverar, säger Hans.
– Tanken är väl att allt vi har på menyn ska gå att köpa, säger Michaela.

Om ni själva ska rekommendera en restaurang som man borde besöka i Jönköping, utöver Pescadores, vad säger ni då?
– Brasserie Park, säger Michaela och Magdalena i kör.
– El Gordo säger jag då, svarar Hans.

Topp 5: Fiskrestauranger i Jönköping

I början av 2016 skrev jag ett inlägg om vad jag såg framemot under 2016. En sak på den listan var att besöka Mi Cocina på Smedjegatan. Och förra veckan var jag äntligen där!

För den som kan Jönköping men inte hängt med på var Mi Cocina ligger, kan jag meddela att den latinamerikanska restaurangen har tagit över lokalen efter Lingon. Men det är egentligen bara utsidan som påminner om just Lingon.

På insidan har nämligen ägarna till Mi Cocina skapat en färgexplosion med starka och glada färger som faktiskt för tankarna (i alla fall mina) till just Latinamerika. Jag kan till och med erkänna att mina redan höga förväntningar höjdes när jag kom in i lokalen… Ett bra betyg bara det, tänker jag.

Menyn bestod till stor del av kött, men det fanns även en vegetarisk- och en fiskrätt. Mitt val föll på den sistnämnda. Och jag behövde inte ångra mig.

Dagens fisk var en fiskgryta som jag tror hade en bas på hummersoppa, sedan var rostad majs och äpple adderat tillsammans med gurkmeja. I fanns även tre rejäla bitar lax, rårivet äpple på toppen och rostad majs.
Och det var väldigt gott.

Rätten var söt, fräsch och väldigt rund i smaken. Men hade även lite sälta. Konsistensen var mjuk och len. Helt enkelt en rätt som jag inte ville skulle ta slut. DET VAR SÅ GOTT!

Okej, så maten och lokalen var på topp. Servicen då? Ja, den var personlig, kändes genuin och serviceminded. Vi blev på ett väldigt framgångsrikt sätt rekommenderade en öl till maten som höjde smakupplevelsen och bartendern lyckades även få mitt sällskap att nästintill jubla över en riktigt bra cocktail.

Jag hade väntat ett bra tag på att besöka Mi Cocina, men när jag väl gick dit blev jag inte besviken. Och jag hoppas att jag får gå dit och äta lite latinamerikansk mat igen. Snart.

Trots att vi inte har publicerat något här sedan nya Sjön hade premiär, händer det faktiskt en hel del bakom kulisserna. Bland annat håller ett superstarkt team just nu på att springa runt hela stan för att träffa lyckliga (?) restaurangägare som tillsammans med sitt restaurang/kafé har vunnit sin matkategori i vår enkät. Spännande va?

Annars då?
Jodå, rent webbmässigt håller vi också på att fundera ut lite smarta lösningar och förbättringar. Men det håller vi för oss själva ett tag till.

2015 var ju året för oss då allt startade, i alla fall vårt liv på webben. Och under det första året (som började i maj) har vi bland annat hunnit skriva 53 recensioner. De recensionerna, tillsammans med övriga inlägg, har lästs 39 663 gånger av drygt 10 000 besökare. Kul! Och tack!

Och vill ni läsa det mest populära recensionen är det den här ”Nonsense – när nörderi blir konst” (den har för övrigt lästs av drygt 1 200 personer!).

Ses!

Idag fick jag möjlighet att besöka nyinvigningen på Sjön. Tyvärr så var det lite kort om tid för mig idag, för vilket ställe som vuxit fram. Jag hade gladeligen spenderat hela kvällen där.

Om vi backar lite och pratar gamla Sjön, så var det ingen favorit. Stelt och levererade inte i den klass de själva påstod sig hålla i mitt tycke. Nog om det.

Denna svinkalla vinterdag värmdes man upp direkt när man kom innanför dörren, skön musik och en ståtlig Stefan Skotte som stod och välkomnade gästerna. Härlig servis som minglade med gäster och småpratade. Det andas hjärta och själ, men samtidigt hög kvalitet.

Även lokalen och inredningen har fått sig ett rejält lyft, med en härlig bar att hänga vid och en modern, avskalad men ombonad känsla.

Kollar man sedan i menyn så längtar jag redan till nästa gång jag kommer dit. Det är genuint, spännande och kittlande. Lokala producenter och ekologiska råvaror i en meny som förändras med årstiderna utlovar Erik.

Personligen lockar oxrevbenen mest i menyn, eller kanske den svenska bläckfisken. Jag kan lätt se mig själv med en kall öl och mandelpotatischips på uteserveringen i sommar.

När man sedan hör de nya ägarna med entusiasm och glöd berätta om sina tankar och planer inför framtiden så känner jag direkt att det här kommer bli ett av mina favoritställen.

Så en recension kommer snart, det ska bli spännande att se om känslan motsvarar verkligheten.

Jag säger på återseende Sjön.

Det är inte svårt att hitta en tapasrestaurang i Jönköping.
En som öppnade under 2015 var El Gordo. Med lokal på moderna och nybyggda Atollen, en före detta HV-spelare och en nuvarande HV-spelare som ägare (bland andra), har El Gordo blivit något av ett måste-testas-ställe.

Så det var vad jag gjorde förra veckan.
Mitt i veckan, en middag med fina vänner och förväntningar som i ärlighetens namn var skyhöga.

Till att börja med ska jag credda El Gordo för smart planlösning. Restaurangen är nämligen delad i två sidor och olika nivåer. Vi trodde först att vi skulle vara helt ensamma på stället, men efter att vi gick in i lokalen såg vi att någon faktiskt hade tänkt. Det var nämligen bara ena sidan som var öppen den här kvällen och där satt sällskap vid nästan varje bord, och det var något som skapade ett mysigt sorl och trevlig stämning.

Maten då?
Credd igen för ett bra upplägg av meny.
Det märktes att El Gordos fokus är tapas, listan i menyn var lång och innehöll både klassiker som Pimientos de Padroñs och några andra rätter som var helt nya för mig. Spännande! Och skönt att både känna lite trygghet, men också lite nyfikenhet…

Jag beställde tre rätter – redan nämnda Pimientos de Padroñs (Friterade chilifrukter), Huevos Crujientes (Frasigt ägg med picklade grönsaker och soyamajonnäs) och Hamburguesa (Liten hamburgare med manchego, picklad lök och aioli).
Och jag blev inte missnöjd på något sätt.
Pimientos är ju en klassiker så det känns som något jag inte behöver analysera så mycket – det är salt och det är gott. Huevos Crujientes var något nytt för mig och jag tyckte det lät som något spännande – och rätt fick jag. Ägget kändes friterat och bestod mest av en rinnig gula. En gula som med krispet, de picklade grönsakerna och majonnäsen var riktigt nice. Det smälte i munnen och bestod av flera smaker som gifte sig perfekt i munnen.
Hamburguesa då? Det här med små hamburgare är något som jag tycker är ganska gulligt. Och gott. Den på El Gordo var också god, men klart en hamburgare kanske alltid är en hamburgare..?

Helheten då?
Ska jag vara ärlig så känner jag mig splittrad.
Det var gott, det är inte det. Men jag hade så sjukt höga förväntningar.
Jag förväntade mig en pangmiddag. En middag som riktigt skulle blåsa mig av stolen. Få mig att hjula och dansa (…).

Men – El Gordo ska få minst en chans till av mig. Det är en trevlig restaurang och jag är säker på att det finns saker på den menyn som kan få mig att bli helt galen…

Prisnivå: 61, 72 och 51 kronor var styckpriset för mina tapas. Lite över medel skulle jag säga – men å andra sidan har ju El Gordo antagligen en hyfsat hög hyra att betala. Haha.

För någon vecka sedan så skrev jag en lista om vad jag skulle vilja testa och se under 2016 (här)
Idag kan man läsa i vår lokala press att en av grejerna är på gång.

Vad jag önskade var ett större samarbete på Tändsticksområdet med en stor gemensam uteservering och kanske lite livemusik. Nu är det klar att det i alla fall blir en uteservering.

Härligt!

För inte alls länge sedan gjorde jag en lista över vilka matsaker jag ser framemot under 2016. Då skrev jag bland annat det här:

+ Koppar
Kafé Koppar på Tändsticksområdet föll jag för vid första besöket. Nu kommer antagligen inte det att öppna igen (i alla fall inte med samma ägare), enligt mina källor. Det suger ju verkligen. MEN tänk vad gött om någon annan tar vid och skapar något ännu bättre av ett redan bra koncept? Hoppashoppashoppas!

Någon dag efter att just den texten var publicerad träffade jag på en väldigt insatt person utanför ICA. Och då fick jag veta en sak som verkligen gör mig genuint glad – glad för Jönköpings skull.

För vet ni vad?
Koppar ÄR sålt. Exakt vem det är sålt till vet jag inte, men jag vet att det handlar om en man som tydligen driver ett bryggeri och det här bryggeriet kommer på något sätt att finnas med på just Koppar. I övrigt förstod jag det som att stora delar av konceptet kommer att vara kvar, men att en del saker (förstås) kommer att förändras/förbättras.

Och det här är ju SÅ KUL!

Koppar var verkligen en personlig favorit. Ett perfekt ställe för att jobba lite med en kaffe, ta en öl med fina vänner eller bara ta en bit mat innan eller efter något evenemang. Mysigt, avslappnat och gott.
Och sedan ska jag inte glömma bort att nämna hur viktigt det är att saker på Tändsticksområdet finns kvar. Tändsticksområdet är en av de mysigaste stadsdelarna i Jönköping och har verkligen potential att bli ännu bättre än vad det redan är.

Så tack till dig som har köpt Koppar, tack för att jag återigen kan få hänga på mitt favoritställe och tack för att du tar över något som är unikt och viktigt för Jönköping.

Update: Efter att det här inlägget hade publicerats på Facebook hjälpte sidan Sveriges Jerusalem till att identifiera det nya Koppar. Namnet är tydligen Idlewild Beer Café och har det här som beskrivande text på Facebook: ”Open early 2016. More than 20 beer styles brewed & served on premises plus a wide range of imports from around the world. BBQ and Smørrebrød.”
Spännande!

Update 2: Ibland gör media saker i rätt tidpunkt – Jönköpings-Posten skrev om säljandet av Koppar och till slut fick den okände personen ett namn. Tack Damien Linsley!

Okej..
Jag är lite lat idag så jag använder Alices bild, men här är vad jag vill ha och ser framemot under 2016:

+ Nya Sjön
Jag gillar verkligen El Duderino!
Så underbart sköna människor som driver det, men bra humor och lite självdistans. Ska bli oerhört intressant och se vad Sjön tar vägen i deras regi. För Sjön tidigare var ingen personlig favorit direkt.

+ Foodtrucks
Jag skäms lite när jag skriver detta, men jag tror inte jag testade en enda foodtruck under 2015. Däremot så gillar jag konceptet starkt. Det ger ett rörligt och livligt tillskott till stadsmiljön. Sen förstår jag åsikterna om att ”containern” på Hovrättstorget inte var snygg. Men tänk vad bra det kan bli! Tänk om kommunen hjälpte till lite mer och varför inte har några fasta platser där foodtrucks kan hålla till, med kanske lite snyggt väderskydd och ljussatt?

+ Vad blir nästa grej?
Som jag nämnt tidigare så känns det som när det kommer något nytt koncept i Jönköping, så fullkomligt exploderar det. Om 2014 var hamburgarna, får man väl säga att 2015 var tapas. Om man nu inte räknar med alla tröttsamma sportbarer. Nyfiken på vad 2016 års grej blir. Kan det bli Wrap eller mexikanskt kanske?

+ Lalalalatinamerikanska smaker
Den här stjäl jag direkt av Alice 🙂
Under 2015 blev det aldrig något besök på Mi Cocina (skäms på mig), men nu är jag riktigt laddad. Jag förväntar mig smakexplosion och supertrevlig och avslappnad stämning. Och så en drink eller två.

+ Tändsticksområdet
Lite försvinner och lite kommer till på Tändsticksområdet. Jag tycker området är perfekt för mysiga och bra restauranger (som det redan finns en del av) men jag hoppas att det fortsätter att utvecklas under 2016. Lagom långt borta från stadens centrum med skön atmosfär. Här borde det finnas utrymme för lite livemusik utomhus i ett samarbete med restaurangerna på området. Tänk att få sitta där i solen, med en bit god mat, en kall öl och livemusik…

+ En riktig hälsorestaurang…
I ett av mina första inlägg här så gnällde jag lite över att det inte finns en vettig restaurang där man kan få näringsberäknad riktig mat.
Snart är beach 2016 runt hörnet, och det vore riktigt nice att kunna gå ut att äta även fast man är noga med kosthållningen…

+ Jkpgmatguide 2016
Det känns som 2015 var året då det började på riktigt. 2016 ska det bli kul att se om vi kan växa ännu mer, leverera relevanta och intressanta recensioner och hitta lite nyheter i restaurangbranschen. Något som jag hoppas ska bli större är interaktionen med er, tips, idéer och tankar från läsare och restauratörer är vi alltid glada för.

+ Käka tapas på El Gordo
Alltså, jag vet att det var ett tag sedan El Gordo öppnade. Men jag har sparat ett besök och deras tapas till ett speciellt tillfälle. Förhoppningsvis blir det besöket snart – och lyckat.

+ Nya Sjön
Det ska bli väldigt spännande att se vad som händer med Sjön. Blir det likt El Duderino eller blir det något helt annat? Spännande!

+ Vinkällaren på Kolonin
Jag tror det var i somras som Den Småländska kolonin öppnade upp sin vinkällare för middagar. Det vore ju supernice att hänga där en kväll med någon speciell person.

+ Blir det något Freddies?
Möblerna är på plats och det ser ut som det händer något nästan varje dag i lokalen – men hur blir det egentligen med Freddies?
Den frågans svar och ett besök känns också spännande.

+ En wrap, tack!
Mmm ja, en wrap på Wrapped Burrito Bar som öppnade i vintras vore ju också väldigt nice. Det här stället känns som något som verkligen kan bli en ”grej” under 2016.

+ Lalalalatinamerikanska smaker
Under 2015 blev det aldrig något besök på Mi Cocina, men nu är jag riktigt laddad. Jag förväntar mig smakexplosion och supertrevlig och avslappnad stämning. Och så en drink eller två.

+ Koppar
Kafé Koppar på Tändsticksområdet föll jag för vid första besöket. Nu kommer antagligen inte det att öppna igen (i alla fall inte med samma ägare), enligt mina källor. Det suger ju verkligen. MEN tänk vad gött om någon annan tar vid och skapar något ännu bättre av ett redan bra koncept? Hoppashoppashoppas!

+ Kan det gå bra med mer tapas?
Ja och när vi ändå är inne på Tändsticksområdet måste jag förstås säga att jag verkligen ser framemot den nya tapasrestaurangen som ska (tror jag?) öppna i gamla Röda Korsets lokal. Också spännande.

+ Årets restauranger
Sedan ser jag självklart framemot att presentera vinnarna av JKPG Matguides enkät. Rekordmånga har varit med och röstat och vi hoppas förstås på att restaurangerna kommer bli väldigt glada för vinsten. Håll utkik på sajten, helt enkelt!

Så, det var några matsaker som jag ser framemot under 2016. Vad ser ni framemot?

Julen nalkas och frosseriet är i gång. Likt en åktur på Liseberg äntrar vi julbordet och hoppar av spyfärdigt mätta, för här finns ingen måtta.

Festa loss på frestelser man sällan kommer åt, sedan fasta fram till påska. Äta tryne till knorr och allt däremellan. Det var så historian gick förr. Så varför fortsätter vi nu i dessa tillgänglighetens tider, där allt vi önskar kan serveras?

Ned i frosseriets mecka, men övertygelsen om att det är vår mänskliga rättighet att få äta oss betydligt mer än mätta.

Föråldrigt och trist, onödigt och överflödigt och rentav en spik i kistan. Jönköping-Posten tröttnade också och eftersökte därför nya rätter. För ett tag sedan var de hemma hos mig och smakade på mitt gröna julbord, där jag delade med mig av tips och recept. Vill du själv satsa på en grönare jul kan du läsa mina recept här.

Och! En riktigt god, god jul.

I flera år har Pallas Athena varit det enda(?) stället i Jönköping som har något med grekisk mat att göra. Så när Grekiska Kolgrillsbaren öppnade tänkte jag att det var ju faktiskt något väldigt roligt. Äntligen något nytt som inte är tapas…

För att testa detta grekiska ställe tog jag med mig den enda person jag känner som faktiskt kan uttala sig om grekisk mat. Hon var gift med en grek i 17 år och har ätit en hel del mat som tillagas i Grekland eller av greker.

Tillbaka till Kolgrillsbaren. Själva inredningen och lokalen imponerade inte supermycket på mig. Det var vitt, blått och på väggarna hängde tavlor med fotografier från grekiska öar. Borden stod nära varandra och längst in i restaurangen fanns en lång bar som också gav insyn i köket.

Jag beställde någon slags blandad rätt med souvlaki, grillspett och grillad halloumi. Och jag blev positivt överraskad.

Det smakade ju faktiskt något! Souvlakin smakade inte bara salt och peppar utan hade en djupare smak, grönsakerna som serverades till var krispiga och friska, halloumin var perfekt stekt och grillspettet var också väldigt gott.

Och vad tyckte mitt sällskap då? Ja, hon som har betydligt mer erfarenhet av grekisk mat än jag hyllade den. ”Det här smakar bättre än vad det gjorde på vissa restauranger i Grekland”, och det tycker jag i alla fall är ett ganska bra betyg för något som ligger i Jönköping.

Betyget då? Ja, det blir trea – god mat, helt okej service och en inte så imponerade lokal ger ett betyg som betyder BRA. Men jag tycker att Grekiska Kolgrillsbaren i alla fall är värt ett besök.

Prisnivå:
Jag betalade 145 kronor för min huvudrätt och 69 kronor extra för halloumin. Ett rimligt och bra pris skulle jag säga. Mycket mat för pengarna också kan tilläggas.

Igår kan man läsa i lokala nyhetsmedier (JP.se och jnytt.se) att finkrogen Sjön byter ägare.

Bra tycker jag! För precis som Caroline skrev i sin recension så har inte mina förväntningar införlivats de gånger jag har besökt stället.

Kan inte påstå att jag har superkoll på nya ägaren Eric Beckman, men jag har lite mer koll på gänget bakom El Duderino och det är enligt mig sköna (sjöna nu kanske..) killar med bra känsla för service, mat och dryck.

Enligt jp.se så stänger de i januari för ombyggnation, läget på Sjön är verkligen fantastiskt och det ska bli kul att se vad det tar vägen i herrarnas händer.

Lycka till säger vi på JKPG Matguide!

Då var det dags för del 3 av vår julbordsguide, för er som missade de första så hittar ni de andra här Del 1 & Del 2 Del 3.

Trevlig läsning!

Vi ställde fem frågor till restaurangerna:
1: Mellan vilka datum serverar ni julbord?
2: Varför ska man välja ert julbord, vad är er specialitet?
3: Serverar ni vegetariskt julbord?
4: Erbjuder ni laktos- och/eller glutenfritt julbord?
5: Har ert julbord råvaror som är ekologiska och/eller närproducerade? Om ja, hur stor del av julbordet?

VOX:

Fråga 1: Vi serverar vår julmeny ”Bye-bye julbord, hello lobster!” från den 25 november till den 19 december.

Fråga 2: Vårt alternativ till julbord är en en förrättsduo och dessert med juliga smaker. Till varmrätt har man två val av det bästa från hav och skog; smörpocherad färsk hummer eller oxfilé med ankleversmör och tryffel.

Fråga 3: Självklart har vi både vegetariskt och veganskt.

Fråga 4: Vi erbjuder alltid både laktos- och glutenfria alternativ i vår restaurang.

Fråga 5: Vi arbetar både med ekologiskt och närproducerat och i den här menyn är det ekologisk oxfilé ifrån ett utegångsdjur som är uppfödd på ett helt naturligt sätt och tomaterna är odlade i Viken i Skåne.

Pris: 495 kr

Boka bord på: voxhotel.se/restaurant/

Stora Hotellet

Fråga 1: Vi serverar Julbord mellan 26:e November till 19:e December

Fråga 2: Melker Andersson har fortsatt att utveckla och förbättra Elite Hotels Julbord. Utsökta delikatesser på små fat. Det känns som det är Du som kommer först varje gång!

Fråga 3: Nej men vi har ett modernt Julbord med mycket frukt, grönt och sallader.

Fråga 4: Hela Julbordet är noga uppmärkt!

Fråga 5: Hela Julbordet består av Svenska produkter.

Pris: Från 450 kr per person.
Boka bord på: 036-2155000
www.elite.se

Då var det dags för del 3 av vår julbordsguide, för er som missade de första två så här är Del 1 & Del 2.

Trevlig läsning!

Vi ställde fem frågor till restaurangerna:
1: Mellan vilka datum serverar ni julbord?
2: Varför ska man välja ert julbord, vad är er specialitet?
3: Serverar ni vegetariskt julbord?
4: Erbjuder ni laktos- och/eller glutenfritt julbord?
5: Har ert julbord råvaror som är ekologiska och/eller närproducerade? Om ja, hur stor del av julbordet?

Kroatorpet:

Fråga 1: Realese med vårt eget julöl den 4/12 tillsammans med en julafterwork
Jullunchbord serveras måndag-fredag mellan 11.30-14.00 vecka 50 och 51.
Glöggafton 8,9,10 och 15,16,17 kl 18,00 plockbord med inspiration från julmaten och naturligtvis serveras vårt eget julöl.
Jultallrikar både varma och kalla för både avhämtning och servering finns varje dag från och med v.49 och fram till julafton.

Fråga 2: Vår specialitet är att vi inte kör på med det vanliga gamla på julbordet utan försöker plocka ut godbitarna och servera dem med finess, sedan vårt egna julöl förstås.

Fråga 3: Vegetariska alternativ finns på våra julbord/jultallrikar/glöggkvällar.

Fråga 4: Vi har både laktosfritt och glutenfritt på våra julbord/jultallrikar/glöggkvällar.

Fråga 5: Vi bakar och lagar allt själva, vilket gör nästan allt närproducerat, sedan har vi glögg från Vistakulle samt egen julöl. Det som inte är närproducerat är enklare att berätta. Det är kaffet, vinet, clementinerna, apelsinerna och nötterna som inte är närproducerade:) Vi är en KRAV certifierat café och restaurang verksamhet och i vårt totala utbud måste vi ha inköp på minst 25% ekologiskt för att behålla certifikatet. Vi brukar ligga högre och vårt bröd är just nu ekologiskt till 97%.

Pris: Realese julöl och mat 99 kr, Jullunch 150 kr,
Jultallrik kall 125 kr,kall och varm 195 kr
Glöggafton 100 kr

Boka bord på:036-132286, 0739-332267  
http://www.kroatorpet.se/

Restaurang Elgordo

Fråga 1: Vi serverar Julmiddag 29/11-23/12.

Fråga 2: För att vi erbjuder en annorlunda jul med spanska influenser!
I vår julmiddag ingår 3-4 tapas Paella och dessert.

Fråga 3: Vi erbjuder vegetariska alternativ!

Fråga 4: Vi erbjuder både gluten och laktosfria alternativ.

Fråga 5: Tyvärr så har vi inget av det på Julmiddagen eftersom den är spansk influerad.

Pris: Pris 495 kr. per person

Boka bord på: 036/190010, info@elgordo.se
http://www.elgordo.se/

Sjön

Fråga 1: Vi serverar Julbord och lunch mellan 1/12-23/12

Fråga 2: Vi har endast sittande servering, antingen 3 eller 5 serveringar, med modern variant på julklassiker.

Fråga 3: Absolut, mot förbeställning.

Fråga 4: Absolut, mot förbeställning..

Fråga 5: Nej, det är inte en medveten profil på årets julservering.

Pris:3 serveringar 575kr, 5 serveringar 695kr.

Boka bord på: 036-332050
www.sjon.se

Nästa del hittar ni om några dagar, välkomna då!

Det är lätt, som den lekmannaskribent jag är, att falla in i ordvitsar och snusförnuftiga metaforer. Risken ökar givetvis i proportion med om man ska återge en upplevelse som fladdrar likt en geigermätare (#1) mellan högt och lågt. I lördags gästade jag restaurang Sjön för att avnjuta deras avsmakningsmenyn. Förväntningarna var, som sig bör med den ribban de själva lagt, höga. Sjön, som så gärna vill vara traktens flaggskepp har också en meny och ett kök som på pappret visar på ambition. Men desto högre förväntan, desto tydligare blir också skavankerna. Med Sjöns pretentioner ställs också högre krav på såväl helhet som de enskilda detaljerna (hål i linneservetterna?).

Tillbaka till ordvitsarna. Besöket på sjön övergick dessvärre snabbt till ett race i att formulera en spetsfundig rubrik för att etikettera upplevelsen. Varianter som bottennapp och flaggskeppet som kantrade visslade förbi i takt med att våra förväntningar för aftonen kom på skam.

Som ni förstår var inledningen på besöket inte direkt optimalt. Minst sagt. Det började med att vi fick fel bord och blev placerade i en folktom ödemark bakom baren jämfört med den stimmiga huvuddelen av matsalen som vi bokat bord i. Trots att det fanns bord lediga som inte var uppdukade fick vi svaret att det var fullt och att vi därmed inte kunde byta.

Väl förvisade till vårt bord dök magplask (#2) nummer två och tre upp. I samband med bokningen stämde vi av om det var möjligt att byta ut en av rätterna i avsmakningsmenyn mot en av rätterna i À la carte som vi verkligen såg framemot att få testa. Beskedet vid vårt bord var dock ett annat. Servitören meddelade tämligen bryskt att det absolut inte gick för sig. Ett chicken race senare fick vi servitören att i alla fall dubbelkolla med köket om ett byte gick att lösa. Och kors i taket. Det visade sig inte vara några problem. Vilket ska sägas att vi är synnerligen glada över. ”Kalixlöjrom med potatis- och purjolökscrème, gräddfil och krispig potatis” var bättre än vad man kunde hoppas på. Kvällens höjdpunkt. Ett gastronomiskt chef-d’oeuvre i sin enkelhet.

Vad var då magplask nummer tre? Vi lämnar det därhän för nu. Men ett tips till servisen är att vänta med att servera kvällens hors-d’oeuvre om nu sällskapet sippar på en whisky som aperitif. Det är få smaker som fungerar med en tjärig historia ifrån en obskyrt öde skotsk ö i Nordsjön.

För även om kvällens ouvertyr skulle kunna vara hämtad ifrån Fawlty Towers, är det när maten anländer som Sjön visar sig i ett angenämare ljus. Menyn är ambitiös och köket agerar därefter. Likt en tupp i en annars vilsen hönsgård. Man leker med lokala smaker i spännande skepnader. Skog, åker och givetvis sjö finns med i parlören. Bland annat får det småländska isterbandet en fräsch makeover i form av en krokett med pulver från torkad rödbeta. Köket avfyrar den ena succén efter den andra och vi upplever äntligen det vi så mycket sett fram emot. En smaksensation. Köket går från klarhet till klarhet och jag låter mig nöjd svepas med i köksmästaren Tom Jallows repertoar.

En av favoriterna denna kväll ”Kalixlöjrom med potatis- och purjolökscrème, gräddfil och krispig potatis” har redan berörts men tål att nämnas igen. De olika texturerna på tallriken kittlar och frasigheten av den krispiga potatisen ihop med crèmens deliciöst sammetslena konsistens får smaklökarna att göra glädjevolter. Att mat dessutom kan få en annan att fnissa som en liten skolflicka är ett bra betyg.

Ingen sol dock som inte tar fläckar. Med aftonens tredje rätt börja geigermätaren att fladdra något igen. ”Hummer och morot serveras med morotsemulsion smaksatt med ingefära, chili och citrongräs” var en kombination som vid genomläsning av menyn kittlade smaklökarna. Här får vi dock aftonens första kulinariska kallsup (#4). Samtliga andra smaker dränks (#5) i citrongräs och en ton av thai-krog dröjer sig kvar i munnen.

Hummern följs av kvällens första huvudrätt och dessvärre också den andra kallsupen. På tallriken serverades ”Lättbakad Hjälmargös med ansjovis, Kalixlöjrom samt brynt lök” och om det är något som restaurang Sjön ska leverera felfritt så bör det vara fisk. Det var den dock inte. Gösen är rejält underkokt. Trots att tillbehör och smakkombinationer är ljuvliga lämnas den första huvudrätten kvar på tallriken. Jag kan enkom konstatera att den textade presentationen av denna rätt bokstavligen är ”lättbakad”.

Köket gör nu en stark comeback med sin andra huvudrätt och bjuder på aftonens andra bullseye, ”Betor med svarta vinbär, karljohanssvamp, parmesan och rådjurssadel”. Återigen lekar man med aptitretande färger och texturer i kombination med nostalgiska rena smaker som tar en tillbaka till mormors kök. Just i kategorin ”smak” behöver man inte krångla till det och här vill ja ge köket en eloge för att man utnyttjar råvarornas ädla enkelhet. Varför man inte jobbar med hummern på samma sätt är ett frågetecken som dröjer sig kvar.

En avsmakningsmeny gör sig tämligen svårtillgänglig i recensionsform. Texten blir lång och för att inte förlänga den ytterligare drar vi ett streck i debatten. Jag ställer mig slutligen frågande till sockervadden vi blev serverade till kaffet. Även om det må vara ett försök och frieri till barnslig lekfullhet går den tyvärr inte hem hos mig. Uppklädd kvällen till ära blir man besvärligt kladdig av sockervadd och den känns i sig långt ifrån den röda linje och tajta sammanhållning som jag i övrigt tolkat i Sjöns meny. Jag är på finmiddag. Inte cirkus.

Summa summarum blir således att det är högt och lågt på Sjön. Värt att nämna är att är när köksmästaren Tom lämnar för kvällen, vilket råkade vara strax innan gösen serverades, så dyker nivån på tallrikarna. Både servis och kök går från relativt slätstrukna nummer till att stundvis fullkomligt briljera. Sjön känns således ojämn. Frågan som dröjer sig kvar är varför man låter relativt enkla misstag spräcka den ambition som man styckvis bevisar att man kan uppnå. Ambition kräver engagemang. Och brist på engagemang leder till enkla misstag. Onödiga misstag.

I veckan meddelades omvärlden att Tommy Myllymäki lämnar Sjön. Det oroar mig föga. Tvärtom ska det bli spännande att se vart Tom Jallow kommer att rikta skutan framöver. Med ett CV innehållandes några av Sveriges vassaste kök finns onekligen kunskapen att göra Sjön till ett verkligt flaggskepp för regionen. Frågan är om modet finns att hitta en egen identitet med en tydligare förankring i den småländska myllan än vad Sjön idag har.

Prisnivå: Varmrätter på À la carte ifrån 265:- och en 6-rätters avsmakningsmeny för 850:- får anses vara en synnerligen prisvärd nivå för det kök Sjön stoltserar med.

En fredagskväll bestämde jag och en god vän att kvällen skulle spenderas på Restaurang Glädje. Anledningen? Jag var nyfiken på maten och vi kände nog båda två att vi behövde lite glädje…

Sagt och gjort, klockan 20.00 var vi på plats och efter att ha haft lite problem med att hitta in (det kan ju vara bra att dörren ser ut som en dörr?) satt vi till slut vid ett bord. Vi blev placerade precis vid köket, i hörnet mot den kaklade väggen. En bra plats skulle jag påstå.

Jag hade, som nästan alltid inför ett resturangbesök, redan kollat menyn på nätet och blev då inte jättesugen på något. Det såg mest ut som det var kött och potatis, typ.
Till slut beställde jag i alla fall en fisk- och skaldjursplanka och det är något som jag absolut inte ångrar.

VILKET KÄK!
Alltså, jag överdriver faktiskt inte. Plankan bestod av en laxfilé och en vit fisk som jag gissar var torsk. Båda var hur som helst perfekt tillagade och föll isär på ett sätt som nästan fick mig att fälla en tår. Utöver det fanns även musslor, rotfrukter och en kall sås. Till serverades dillslungade pommes frites.

Maten var ett riktigt glädjeämne (…) men det finns faktiskt några saker som inte var lika roliga.
Ljudvolymen – visst, det brukar vara hög volym på restauranger och det är en del av upplevelsen men det här var faktiskt hemskt. Det var knappt att jag och mitt sällskap hörde varandra.
Entrén – för en som inte besökt Glädje tidigare var det väldigt svårt att veta hur man skulle gå tillväga när man väl var inne i lokalen. Det fanns ingen skylt som sa ”Vänta på servering” eller liknande och jag tror vi hade tur som lyckades se en servitör nästan direkt. Jag tycker det ska vara tydligt vad gästen ska göra.
Servicen – personalen kändes vid varje kontakt väldigt stressad och inte särskilt intresserad av att hjälpa till eller förklara något på menyn. Det var nästan att man kände sig lite ovälkommen. Nästan.

Sammanfattningsvis då? Maten var magisk. Men i övrigt känns det som det finns saker som kan förbättras för att det ska bli ren glädje på Glädje.

Då var det dags för del 2 av vår julbordsguide, för er som missade del 1 hittar ni den här.

Trevlig läsning!

Vi ställde fem frågor till restaurangerna:
1: Mellan vilka datum serverar ni julbord?
2: Varför ska man välja ert julbord, vad är er specialitet?
3: Serverar ni vegetariskt julbord?
4: Erbjuder ni laktos- och/eller glutenfritt julbord?
5: Har ert julbord råvaror som är ekologiska och/eller närproducerade? Om ja, hur stor del av julbordet?

Restaurang Glädje:

Fråga 1: Vi serverar Julbord mellan den 27/11- 23/12

Fråga 2: Vi serverar ett klassiskt och vällagat julbord. Vi lagar allt från grunden, med de bästa råvarorna. Efter maten är det alltid fullt ös, om man så väljer att fortsätta sin kväll i baren.

Fråga 3: Vi serverar utöver vårt vanliga Julbord, ett vegetariskt alternativ. Man får självklart äta från det vanliga bordet också, men man får också en huvudrätt vid sidan.

Fråga 4: Våra kockar förklarar vilket som innehåller laktos/gluten på plats, men vi försöker så långt vi kan även märka upp dessa rätter.

Fråga 5: Eftersom hela vårt koncept är uppbyggt på närproducerat och ekologiskt, jobbar vi stenhårt med detta. På vår hemsida står det vilka lokala gårdar och fiskare vi samarbetar med. Under ”Julbord” står det även med var vissa rätter har sitt ursprung. T.ex. ”Vår kära vän Bonden Björn som har sitt fantastiska kalvkött, så att vi kan göra våra köttbullar med kryddpeppar och ingefära”.

Pris: 495 kr
Boka bord på: 
Restaurang Glädje
Tel: 036-712160
www.restauranggladje.se/jonkoping/

Stockmakaren
Fråga 1: Vi serverar lunchjulbord alla vardagar i december tom 22/12.
Vi serverar kvällsjulbord följande datum 4/12, 5/12, 11/12, 12/12, 18/12 och 19/12 samt söndagen den 13/12.

Fråga 2: Svensk klassiskt julbord med egengjord kalvsylta och heminlagda sillar mm.

Fråga 3: Till viss del exempel picklade rotfrukter med kryddpeppar och kanel samt bakad rotselleri.

Fråga 4: Ja

Fråga 5: Ja, ca 25%

Pris: Pris för lunchjulbord 225:- och kvällsjulbord från 395:-

Boka bord på: 036-130410
www.stockmakaren.se

Tabergstoppen

Fråga 1: Vi serverar julbord 21 nov-20 dec. Måndag-fredag 12,00, Måndag-fredag 18,30, Lördag 13,00 & 18,30, Söndag (22/11, 29/11 & 20/12) 13,00 & Söndag (6/12 & 13/12) 12,00 & 16,00.

Fråga 2: Vi erbjuder ett hemlagat och välsmakande julbord med julmys. På 343 meter över havet erbjuder vi Smålands högst belägna julbord med en fantastisk utsikt över det småländska landskapet. Stugan är julpyntad och upplyst för att skapa rätt stämning.

Fråga 3: Vi erbjuder många vegetariska alternativ, som finns tillgängliga för alla, så som röror, sallader med mera. För de som förbeställer gör vi extra en separat kall och varm tallrik med många olika rätter så som vegetarisk ”sill”, veg. ”köttbullar”, veg. ”Jansson” och liknande.

Fråga 4: De flesta av våra rätter är glutenfria. Där det är möjligt att undvika gluten så gör vi det. För de som förbeställer gör vi några extra varma rätter glutenfria som exempelvis glutenfri Janssons frestelse. De laktosintoleranta har också många rätter att välja på från det ordinarie julbordet, men förbeställer man så gör vi flera separata rätter för den enskilde personen.

Fråga 5: Vi använder råvaror av så hög kvalité som möjligt. Där bra alternativ finns använder vi både ekologiska och närproducerade råvaror. Förra årets julbord låg runt 20 %.

Pris: Vardagar lunch 275 kr exkl. dricka.
Vardagskvällar och helger 349 kr exkl. dricka.
Barn 20 kr/år upp till 12 år.

Boka bord på: 036-64 111
www.tabergstoppen.se

Nästa del hittar ni om några dagar, välkomna då!

Vi har frågat samtliga restauranger i Jönköping om och hur de serverar julbord. I tre delar presenterar vi deras svar. Förhoppningsvis kan vi förenkla jakten på det perfekta julbordet… Trevlig läsning!

Vi ställde fem frågor till restaurangerna:
1: Mellan vilka datum serverar ni julbord?
2: Varför ska man välja ert julbord, vad är er specialitet?
3: Serverar ni vegetariskt julbord?
4: Erbjuder ni laktos- och/eller glutenfritt julbord?
5: Har ert julbord råvaror som är ekologiska och/eller närproducerade? Om ja, hur stor del av julbordet?

Harrys:

Fråga 1: Mellan 21 november och 19 december.

Fråga 2: Vi erbjuder ett stort julbord och efter maten har man tillgång till tre olika dansgolv på Red, Harrys och Sliver.

Fråga 3: Ja.

Fråga 4: Ja.

Fråga 5: Ja, 20 procent av vårt julbord är ekologiskt och/eller närproducerat.

Pris: 475 kr
Boka bord på: 0706-573500,  Jon@harrysjonkoping.se
www.harrys.se

Sofiehof kök & bar
Fråga 1: Mellan 27 november och 19 december.

Fråga 2: Vi serverar ett klassiskt vällagat och närproducerat julbord.

Fråga 3: Vid förfrågan serverar vi vegetariskt julbord.

Fråga 4: Vid förfrågan serverar vi gärna laktos/glutenfria alternativ.

Fråga 5: Vi försöker ha så mycket ekologiskt som det bara går, mycket av köttet är från lokala producenter.

Pris: Onsdag och torsdag 395 kr, fredag och lördagskväll 495 kr, familjejulbord lördagsförmiddag 395 kr.

Boka bord på: 036-300390,  info@sofiehof.com
www.sofiehof.com

Mäster Gudmunds källare

Fråga 1: Vi serverar julbord varje dag från 27 november till 22 december lunch som kväll och vi har dessutom catering på självaste julafton!

Fråga 2: Vår specialitet är utan tvekan kombon miljö och mat. Vi är en klassisk restaurang med idel bra mat. Julbordet består i allra högsta grad av hemlagat, alla sillar görs på plats, gravad och kokt lax, Janssons osv. Det vi inte gör själva tar vi från de bästa leverantörerna t.ex. Vaggeryds chark, Falkenbergs laxrökeri osv. Helt enkelt det skall vara en upplevelse i mat och lokal!

Fråga 3: Vi har ambitionen att göra det, dock bara mot förbeställning.

Fråga 4: Vi märker ut allt, så att var och en vet vad som innehåller laktos eller gluten.

Fråga 5: Självklart gör vi det! Utsträckningen är svårt att ge exakt, men så mycket som vi kan. Julbordet består till stor del av fisk, det är ju då frågan om vad som är närproducerat? Vi köper fisk från Norden, är det då närproducerat? Ekologiskt, ja det är samma svar.

Pris: Lunch från 199 kr. Kväll från 399 kr.

Boka bord på: 036-100640, info@mastergudmund.se
mastergudmund.se

Det var första delen i vår julbordsguide, del två kommer på onsdag.

”Va, kan man verkligen äta där?”

Ja, så sa faktiskt en bekant till mig när jag berättade att jag hade valt att njuta av en middag på Ester Kök & Bar. Anledningen till att personen frågade var för att Ester är en restaurang som tillhör John Bauer Hotel och är kanske inte det första man tänker på när det är dags för middag i Jönköping.

Men det är faktiskt något jag tycker är väldigt konstigt. Låt mig utveckla.
Esters lokal är för det första, enligt mig, väldigt mysig. Restaurangen är inte särskilt stor och varje bord är på ett härligt sätt just ett eget bord, inte jobbigt nära något annat. Det gäller framför allt de bord som är placerade mot Södra Strandgatan, där kan man nämligen på ett lite storstadsaktigt sätt titta på människor som går förbi.

Utöver lokalen som jag då alltså tycker är väldigt mysig har både servicen och maten alltid varit femstjärnig när jag har besökt Ester. Servicen för att personalen alltid på ett trevligt, avspänt och kunnigt sätt både tar emot bordsbeställningar, placerar en till bordet och serverar mat och dryck på ett utmärkt sätt. Men kanske har det att göra med att restaurangen är lagom stor? Det känns som personalen har koll på exakt alla gäster och då blir det självklart enklare att skämta personligt och behålla ett avspänt tilltal.

Maten då? Ja, som jag skrev tidigare har jag aldrig blivit besviken. Tidigare har Ester valt att köra tapas, men har nu ändrat till ”mellanstora rätter, så för att bli mätt och glad rekommenderar vi att man tar ett par rätter per person” (obs taget direkt från restaurangens hemsida). Ett kul koncept tycker jag och även bra om man som jag ofta ingår i ett sällskap där alla har ätit olika mycket innan och där alla oftast är olika typer av matätare (vissa äter mycket, andra äter lite och så vidare).
Ett genomtänkt koncept skulle jag säga, helt enkelt.

Just den här kvällen fastnade jag direkt för två rätter på menyn – Pankofriterade havskräftor från Västkusten och Citronrisotto.
Så jag inledde måltiden med havskräftorna som serverades med apelsinsmörsås och glaserade morötter. Och det var S Å gott. Ni vet när man äter något och man inte vill att det ska ta slut så varje tugga är pytteliten? Och när man äter upp varje droppe av såsen? S Å gott var det.
Den krispiga pankofriteringen passade perfekt med havskräftans mjuka och salta smak. Tillsammans med apelsinsåsen och morötterna gjorde det att smaklökarna jublade.

Men efter den rätten var jag inte mätt. Jag funderade ett tag på att ta in ytterligare en tallrik av havskräftan men det kändes ju ändå lite tråkigt… Så det fick bli en citronrisotto. Det jag funderade på när jag såg rätten på menyn var om man lyckas smaksätta med citron utan att det bara smakar surt. Och det hade Esters kock gjort. Det smakade så mycket citron, men utan att bli surt. Väldigt god risotto. Verkligen.

Som ni förstår är Ester ett väldigt bra ställe att avnjuta en middag på. Servicen, maten och lokalen är för mig en riktig fempoängare.

Prisnivå: Havskräftan kostade 165 kronor och risotton 115 kronor så det där med mer mat för pengarna tycker jag ändå känns rimligt om man jämför med en förrätt + varmrätt på en annan restaurang.

I min värld är det fortfarande Amadeus som ligger på Östa Storgatan, men det är ju helt fel. Det är ju faktiskt La Locanda som numera huserar där.

Krogen ägs av två italienska kockar som startade så sent som i september i år. Menyn är helt italiensk och man har till och med handplockat pizzabagaren från Neapel.

Eftersom jag tillbringat många av mina barndoms somrar i Italien må jag vara en smula lättköpt, men jag tycker det är trevligt när ägaren kommer ut och hälsar, italiensk musik i bakgrunden och framför allt att man får en historia till maten när man beställer den.

Ta bara en sådan sak att vattnet till pizzadegen importeras för att den ska bli exakt som i Italien, eller att man även importerar alla ingredienser och satsar på ekologiska råvaror. Man tummar helt enkelt inte på kvaliteten och det märks.

Pizzorna är tunna, krispiga och tomatsåsen är riktigt bra. Vid anblick tycks det vara en vanlig pizza men det är mer än så. Det är ju fasansfullt klyschigt, men det är en smak av Italien. Har man en gång ätit en bra pizza på en trattoria så vet man.

En sak som utmärker La Locandia är att man gör allt för att hela familjen ska trivas. Barnen tas emot med stora famnen och pennor och papper kommer snabbt fram tillsammans med barnmenyn. Dessutom får barnen hemgjord glass till dessert.

Det finns många som hävdar att man serverar äkta italienska pizzor i stan, men det här ÄR äkta vara.

Prisnivå: Pizzor från 65 till 145 kronor. Barnmeny 69 kronor och då ingår dryck och dessert.

En alldeles för slumrig söndagseftermiddag, efter en alldeles för livad lördagskväll, slog jag ihop frukost med lunch och gled in på brunch. Efter lång väntan, premiäråt jag på Vox Hotel.

Klockan 13.30 tågade vi in i den väldigt dunkla lokalen. Höll de på att släcka ned? När vi satte oss märkte jag att ljusen belyste precis lagom runtomkring vårt bord. Omgivningen låg i periferin, dold i mörker, och vi undvek alla andras lika trötta söndagsbekymmer.
Den välbemötande personalen bar alla samma dress. Svart och elegant, med en guldkantad väska över axeln. Stämningen var trivsam. Vi hade lika gärna kunnat vara stamkunder, för vi var redan polare med värdinnan.

Brunchen var uppdelad i tre sektioner. Förrättsbuffé, valfri varmrätt och efterrättsbuffé. Det påminde om ett julbord med finess, en micromatfestival.

Steg ett – beställa varmrätt.
Tre valmöjligheter. Fisk, kött eller vegetariskt. Lax, entrecôte eller bruschetta.
Jag valde bruschettan, och hoppades i smyg att få smaka av laxen.

Steg två – förrättsbord.
Ett gottebord för gourmander. Ostar i olika skepnader, nakna och dressade sallader. Ägghalvor med hemslagen(?) majonnäs och skivor av rökt lax, mjäll och saftig. Där fanns frukter från land och frukter från hav, charkuterier och bröd av två sorter.

Inga skyltar om vad som dukats fram – man fick lov att fråga. Trevlig tanke men under hektiska timmar; svårgenomförbart.
Jag imponerades av besticken, uppradade och nypolerade. Men när jag besteg bufféberget försvann förnöjelsen, och mina händer kletades ned av diverse redskap. Hade Vox glömt att byta bestick? Visste de inte att människor är monster som älskar att kladda ned? Slabbigt, helt enkelt.
Men maten, maten! Den hade tillagats med finess, varsamhet och kunskap. Musslorna, aningen överkokta, smakade hav och gav förnimmelse om ostron. Mineraliska och fräscha. En kallsup utan obehag, en lavett som dödar söndagssjuka.

Så, varmrätten. Bruschettan var en surdegsskiva. Grillade grönsaker under ett täcke av ost, salladsblad och majonnäs bredvid. En liten rätt med stor smak, en smal kropp omsluten av en kappa av för- och efterrätt. Jag sneglade på laxen bredvid, saftig och glansig. Var nästan rädd att andas ifall den hann falla isär innan gaffeln hann flika sönder sönder den. Den föll isär så sorglöst och elegant.

Steg tre – efterrättsbord.
Viktigast är kaffet, och tårarna kom ur maskin. Jag påmindes om att jag befann mig på hotell, gick vidare och dök rakt ned i efterrätten. Plättar med sylt och grädde, färsk frukt, ivrig att få doppas i chokladfontän. Skålar med godis, chokladmousse och petit-fourer. Jag var i himlen, jag var i godisbutiken i Pippi Långstrump.
Den lille, lille chokladmoussen – exploderande med poppande godis i – retade smaklökarna, medan den syrliga citronmarängtarteletten bidrog med fräschör. Som ett duntäcke kom vallmo- och citronkakan, sammetslen frosting på, och svepte in hela mig i behaglig tillfredsställelse.

Ja Vox, upplevelsen ni bjöd på lyfte söndagen rejält.

Prisnivå: 199 kr per kuvert.

När jag går på krogen i goda vänners lag väljer jag exalterat spenderarbyxorna. Eller ja, i mitt fall klänning. Jag lägger gärna en slant på en god middag på ett bra kök. För mig är upplevelsen av en restaurang så mycket mer än en ”mysig” fredagsmiddag. Missförstå mig inte, jag kör gärna en tacoskväll i soffan men en riktig bra servering kan jag leva gott på i flera veckor efteråt.

Ett restaurangbesök är som en symfoniorkester. Alla instrument, stora som små, högljudda eller näst intill obefintliga för örat utgör tillsammans ett mästerverk. Noga framarbetat med mycket eftertanke och engagemang. Även de till synes allra minsta toner som tycks drunkna i allt annat har vävts in och i sin helhet blir det ett fulländat verk.

På en restaurang finns lika många komponenter som ska fungera tillsammans. Här spelar miljö, ambiance och menykomposition liksom service, råvaror och det man får på tallriken lika stor roll. Väldigt sällan levererar en krog en ”jackpot” men när man väl får chansen att uppleva det går man salig därifrån. Dessvärre upplever man oftare kulinariska nitlotter än sakralt välkomponerade smaker. Och inte allt för sällan går man därifrån med ett stort ifrågasättande av sin gastronomiska tro till landets kockar och kök.

Vid de mindre trevliga restaurangbesöken tillhör jag den delen av sällskapet som i dessa fall för oväsen av mig. Med all rätt, enligt mig själv. Varför ska jag sitta tyst och inte säga något när svaret på frågan om maten smakar bra är nej. Mina middagskompanjoner är inte alltid lika entusiastiska över min ärlighet och läktaren där min hejarklack borde stått ekar allt som oftast tom.

Klagoarenan är en obehaglig plats och långt utanför gränsen av mångas bekvämlighetszon. Mitt sällskap skruvar obekvämt på sig i sina stolar och böjer urskuldande bort blicken åt ett säkert håll långt ifrån skottlinjen. Att klaga på något så att den ägnade mottagaren hör är inget bra. Man gör det dock gärna och rikligt sinsemellan över bordet. På så sätt undviker man etiketten ”besvärlig gäst” och bevarar samtidigt friden och stämningen för man är ju trots allt ute för att ha trevligt tillsammans.

I Sverige är man rädd för att sticka ut och säga ifrån. Men varför ska jag acceptera att den oxfilé som jag är beredd att betala en ansenlig peng för är stekt well done istället för mitt beställda medium rare. Eller att fisken är så överkokt och torr att den smular sönder som toalettpapper på tungan. Vem hade inte krävt pengarna tillbaka efter upptäckten av ett stort hål i den nya tröja man nyss köpt på H&M? Eller nöjt sig med att bli avsläppt i Nässjö om man bokat en biljett till Stockholm? Svaret är ingen. Här hade allmänheten istället utbrustit i ett ramaskri och snabbt skickat ett sms till Aftonbladets redaktion om hur dåligt SJ levererar.

I vårt kulinariska Sverige anses det dock näst intill ohyfsat att påstå att maten kocken lagat inte smakar bra. Jag tror att detta är en allmän uppfattning långt ifrån verkligheten och hur det egentligen ser ut. De professionella köken är nog ödmjukare än vad vi vill tro och hade antagligen hanterat klagomål likt alla andra serviceinriktade verksamheter med ambitionen att i slutändan få gästen nöjd och gå därifrån med viljan att återkomma.

Genom att låta en middag passera i stumt missnöje är vi vår egna största fiende. Valet att påverka middagen är till syvende och sist ens eget även om man tvingas lämna sin trygghetszon. Det handlar inte bara om att ”klaga” då frågan ställs på om maten smakar bra. Det är kockens sätt att fukta fingret för att se åt vilket håll vinden blåser. Att i dessa fall ge ärlig feedback, bra som dålig, är i de allra flesta kök varmt välkommet.

Sedan ”nya” N.E.O öppnade för ett tag sedan har jag längtat efter att besöka det.
Instagram och andra sociala medier har fyllts med bilder på bord med olika tapasrätter. Bilder på middagar där man äter länge och gott.

Så blev det då min tur.
Förväntningarna var, som ni säkert förstår, SKYHÖGA.

Den här fredagskvällen hade vi bokat bord, och det var nog bra för det var nästan fullt. Vi fick ett bord på ovanvåningen, bredvid baren och just placeringen av vårt bord kändes som ett sätt att göra en matsal större än den borde vara. Det kändes mer som att sitta i en bar och vänta på en middag, än att faktiskt vara på middag.

Maten då? Jag beställde tapas och valde friterad spansk getost med honung, tryffel och hasselnötter, mozzarella, basilika och solmogna tomater, vongole med linguine och en charkbricka med serrano-skinka. Och jag blev inte besviken.

Getosten var magisk. Precis sådär lagom söt som jag vill ha den, bra balans i konsistensen mellan den friterade osten och hasselnötterna. Mozzarellan smälte i munnen och tomaterna var antagligen de godaste tomaterna jag har smakat, så gott. Pastan, linguine, hade kokats perfekt tid och såsen hade både en bra konsistens och smak.

Men allt var faktiskt inte lika gott. Mitt sällskap beställde en rostad grönsaksröra med mandel, ricotta med grillat bröd och det smakade faktiskt ingenting. Totalt smaklöst.
Så jag antar att det även på N.E.O finns bra och mindre bra rätter…

Sammanfattningsvis då. ”Nya” N.E.O levde upp till mina förväntningarna när det kom till de maträtter jag valde. I övrigt anser jag att det finns en del som borde bli bättre, atmosfären och bemötandet av personalen till exempel. Men jag kommer definitivt gå dit igen.

Jag är vegetarian av miljöskäl. När jag blev vegetarian för nästan tio år sedan, äntrade jag en kufisk värld, där jag kan bekräfta att vissa fördomar om att vegetarianer är riktiga. De äter konstigt och har ingen teve (jag äter konstigt och har ingen teve).
Men något har hänt sedan dess, och vegetarismen har normaliserats. Affärskvinnan som trycker en falafel till lunch. Tekniknörden som lägger ned timmar för att komponera det optimala receptet till fulländade vegoburgaren.
Barnen som väljer böna över höna, och konsumenten som ifrågasätter köttindustrin.

Men, nu handlar det ju om eko, eller reko. Rekohörnan, butiken som kör på 100 % ekologiskt. I slutet av augusti återöppnade Rekohörnan efter ett ägarbyte. Mina förhoppningar var höga, och det var med ett barns nyfikenhet jag hoppade in i butiken för att kirra käk. En snabb lunchdejt med min sambo, i slutet av september.

Jag kollade in menyn efter något vegetariskt, men var tvungen att fråga för att få ett svar. Mannen bakom disken kom av sig, och blev nästan lite generad när jag avbröt honom mitt i salladsuppläggningen. ”Tja… jo… Ja, vi kan erbjuda säsongens sallad, fast utan köttet”, fick jag till svar. ”Det blir bra”, svarade jag och drömde mig bort till ostdisken, vaknade till och beställde snabbt men tydligt två ”Säsongens sallad”. En utan kött, en med kött. En till mig, en till min sambo.

Medan mannen fortsatte med den föregående beställningen, sög jag in butikens atmosfär. En ganska mörk lokal för att ha så stora fönster. Sedan nyöppningen hade några nya hyllor dykt upp, några andra hade försvunnit. I övrigt var skillnaden inte märkbar. Den största skillnaden var att den italienska anda som fanns innan, hade ersatt av något slags gårdsbutikskänsla i city. Som en drive-through, där man kunde uppleva gårdslivet on the go. Lite nedbantat med andra ord, men lika sömnigt. Utbudet av varor var ungefär som innan – pesto, pasta och choklad. Tyckte mig se en tvål eller två, eller var det en kryddburk? Något märkligt i luften, ett lugnt tempo, och jag lade märke till hur solens strålar belyste de kringvirvlande dammkornen i rummet.

Nästan en kvart efter att jag klev in i Rekohörnan, påbörjades monteringen av min köttfria sallad, och i samma stund dök även min sambo upp. Jag frågade om man kunde sitta inne och äta, men Rekomannen såg tämligen förvånad ut, mumlade och gestikulerade att ”det går nog bra”. Trots att det fanns både bord och stolar i butiken, utrustade med bestick och vattenkaraff.
Vi kände oss förvirrade, och lite konstiga, så vi valde att ta en take away-sallad och sit outside in the sun. Stillsamt såg jag på när min sallad lades upp. Sakta, försiktigt, och med vördnad. Nästan som nattandet av ett barn, och nästan lika sövande. Rekomannen fyllde den ekologiska pappersskålen med dressade salladsblad, lika delikata som spänstiga. Med försiktighet lades några rostade rotfrukter i. Lila morötter, palsternackor i ojämna former och tunt skivad fänkål.

Iväg vi gick, men våra sallader, träbestick och varsin skiva surdegsbröd (riktigt surdegsbröd med bra skorpa) och satte oss i solen. Jag hoppade rakt ned i salladsskålen, simmade runt bland smakerna. Upp och i igen, utan att låta mina smaklökar torka. Doftade, iakttog och kände. Jag kände mig hemma – hemma i trädgården där jag växte upp. När jag bet i en av de alla olika stora tomaterna, kunde jag likaväl ha pallat en tomat från mammas växthus.
Just den smaken.
Smaken av sol och värme, och förväntan. De där rostade rotfrukterna var krispiga, och alldeles lagom salta, dressade i en kappa av ekologisk olivolja och touchad av syran från vinäger. Kan det ha varit äppelcidervinäger? Inte vet jag, men smaken kändes så äkta.
Vitkål, rostade frön, pesto alla Genovese (helt fri från potatisflingor) dansade runt i min mun, och för en stund var det fortfarande sommar, långt in i september. Pricken över i:et, slaget i magen, körsbäret on top, var delikata små kaprisknoppar och tunna skivor av parmesan. Sältan, åh sältan, var perfekt.

Men, precis som ett körsbär on top, skulle man önska mer än vad som fanns. Emellertid är det kanske så det ska vara. (Eller nej, jag hade verkligen velat ha mer ost).

För att knyta ihop min berättelse, så återgår jag till vegetarismen. När jag blev vegetarian, upplevde jag en kufisk värld, för att sedan se den utvecklas och bli något som idag inte är särskilt märkligt alls. Kanske är det likadant med den ekologiska kulturen, att just nu när allt fortfarande känns så nytt och främmande är det kufiska eldsjälar som syns. Ge det lite tid, och ät ekologiskt med hull och hår. Låt Rekomannen få ta sin tid med sin salladsuppläggning; det är i grund och botten inte det påklistrade leendet som gör maten, utan råvarorna. Och tro mig, råvarorna – de fanns på riktigt.

Prisnivån: Jag fick betala fullpris på min sallad, som var identisk med original men där köttet hade uteslutits. Runt 85 kronor.

Häromdagen så ringde det på min telefon, det var Torbjörn Berlstedt på Jönköpings-Posten som ville träffa mig och prata om den internationella vegetariska dagen.
Helt ärligt så skiter jag fullständigt i sådana temadagar och hade i ärlighetens namn inte ens koll på att den existerade.
Men jag blev väl smickrad antar jag – så jag tackade märkligt nog ja och fick panikartat röja undan det värsta kaoset i vår lägenhet och googla lite snabbt om vad den här dagen ens gick ut på. Det gäller ju att vara förberedd tänkte jag. Listig är mitt andranamn.

Intervjun blev hyfsad, jag fick fram det jag ville ha sagt, åtminstone något sådär. Jag pratade lite om mina samvetskval, något som jag berört på den här sidan innan tror jag? Hur jag kände mig som en skurk för att jag var högst delaktig i att äta vår planet till döds.
Som om inte det var tillräckligt så plågades jag av en skam över att jag inte kunde ta steget, det enkla lilla steg att lämna köttet bakom mig och inte se mig om igen, någonsin.
Ni som känner mig vet ju att jag är lite neurotiskt lagd, för att uttrycka det milt, så de här tankarna plågade mig o det grövsta.

Samtidigt som mina husgudar skaldade att veganism minsann var det yttersta tecknet på barmhärtighet och medkänsla så stoppade jag i mig falukorv och stuvade makaroner med gråten i halsen.
Nu raljerar jag förstås, någon gråt hade jag aldrig i halsen, men ångest – det hade jag!

Sen kom den, dagen D – eller natten N kanske man säger? För det var inte på dagtid, det var under arla morgontimme jag tog beslutet.
Jag lämnade animalierna bakom – och jag har inte för en sekund ångrat det, tvärtom, det var det bästa beslut jag någonsin tagit.

För djuren, för miljön, för mig själv.

Broschyrerna och reklamen lovar högtidligt att Pizza Hut är platsen där man kan ”Frossa i världens bästa pizzor” och eftersom jag behövde något snabbt och enkelt i lunchväg föll valet på Jönköpings senaste pizzeria.

Pizza Hut är en internationell restaurangkedja som har funnits sedan 1958 och säger sig ha över 12 000 restauranger världen över. Men restaurangen på A6 har enbart funnits i knappt en vecka och jag antar att det är nyhetens behag som gör att restaurangen fortfarande är full fastän lunchtiden med råge är över.

Restaurangen är fräsch, allt är ju nytt men den känns genast bekant på något sätt och plötsligt inser jag vad det är, det är en skolmatsal.

Borden är utplacerade lite här och var, några bås, en disk för sallad, en disk för pizza och en disk för dryck. Nästan så man förväntar sig att en mattant ska komma fram och påminna en om att ställa bort tallriken i disken när man är klar.

Ljudnivån är hög och det är varmt, jag får börja med att armbåga mig fram för att ta något att dricka, vilket innebär att jag samtidigt måste passera den långa kön av hungriga gäster som väntar på att pizzorna ska bli färdiga.

Jag förstår att det är nytt och man har inte riktigt funnit rutinerna, men det mest primära borde väl ändå vara att man har mat så det räcker till gästerna? Har man lunchbuffé fram till 15.00 varje dag så borde man planera därefter.

Själv fick jag vänta 15 minuter för att lyckas slita åt mig en liten pizzaslice innan all pizza var slut, sedan var det bara att ställa sig i kön igen och hoppas på att få någon av de tre pizzasmakerna som serveras under lunchen.

Det är väl bara att konstatera, har man en gång ätit på Pizza Hut, tja, då har man ätit på alla. Det är standardiserat och ärligt talat, det smakar absolut ingenting. Knäckebröd med smör i skolmatsalen hade förmodligen varit en större smakupplevelse.

Pizza Hut kommer med all säkerhet att överleva i Jönköping, läget är bra bredvid E4:an och A6. Men man åker till Pizza Hut för att få något snabbt, man åker inte till Pizza Hut för att man vill ha en bra pizza.

Det spelar ingen roll hur än mycket man försöker indoktrinera gästerna att man har världens bästa pizza, då måste man också leverera.

Prisnivån: 85 kronor för lunchbuffé och då ingår dryck och kaffe. För 10 kronor till så får du tillgång till glassbuffén.

Hej alla och speciellt du som driver restaurang i 036-området.

Vi på jkpgmatguide.se kommer i år att sätta ihop en liten Julguide.  En Julguide med en lista över vilka restauranger som serverar något som på något sätt är speciellt för julen. Så, serverar ni julbord eller har något annat julerbjudande?

Kontakta oss så får du vara med i vår julguide! Du når oss på hej@jkpgmatguide.se

Alla ni andra som läser det här. Boka inte julbord innan ni har läst vår guide, förhoppningsvis kommer den underlätta själva planeringen. Och förresten, tipsa oss gärna om restauranger att recensera eller andra saker i mat-Jönköping!

Hörs och ses!

//Bloggredaktionen, JKPG Matguide

Det händer faktiskt ganska ofta att restaurangägare eller andra hör av sig till oss efter en recension eller ett blogginlägg. För ett tag sedan (typ förra veckan) skrev jag ett inlägg om Freddies. Det där stället som skulle bli en sportbar vid Munksjön men som då presenterades som något mer åt bistro/kafé-hållet.

Men i alla fall.
Efter just det inlägget fick jag, eller vi, faktiskt ett mejl. Ett mejl signerat av Ken Strand, som är fastighetsrådgivare för just Freddies i Jönköping. Han ville utveckla det som stod i artikeln, från Jönköpings-Posten, och förklara lite mer om upplägget.

Och SJÄLVKLART är det här mejlet inte bara något som jag eller de andra i JKPG Matguide-gänget ska ta del av. Vi skriver ju för läsarna och Jönköpingsborna.

Så varsågoda, här kommer mejlet från Ken Strand – eller en del av det i alla fall:

”Fredrik Ljungbergs restaurang-/franchisekoncept ändrar namn till ”Freddies” i samband med öppning av verksamhetens etablering i Jönköping. Freddies har med stöd av Ken Strand på Epiphany Invest och Fredrik Hansson på Okidoki Arkitekter utvecklat ett nytt Designkoncept som hämtat sin inspiration och bygger på kvaliteter från en modern bistromiljö och en vardagsrumsmiljö.

”Freddies kommer fortsatt att bjuda på sportupplevelser. Samtidigt vill vi att Fredrik Ljungbergs vision om att skapa en miljö och en upplevelse för kvinnor och familjer ska komma till sin rätt. Ambitionen med Freddies är att det ska vara en lika trivsam upplevelse när kompisar eller föräldralediga vill ses över en fika, när tjejgänget vill ta ett glas champagne efter arbetet, som när kollegor vill ta en lunch eller när det är dags för familje- eller klubbmiddag, och då med eller utan sport. Freddies har fördelen att inte ha en lång historik med kopplingar till den traditionella Sportsbaren och vi väljer därför flexibla lösningar för både teknisk utrustning och bra lokalplanering. Det ger besökaren möjlighet att trivas i olika trygga zoner i våra bistro- och vardagsrumsmiljöer. Vi hoppas upplevelsen ska kännas mer modernt, lätt, varm och ljus.” Säger rådgivaren Ken Strand.””

Ni får tolka det hur ni vill, men det är framför allt en sak som jag hänger upp mig på… Men mer om det när Freddies har öppnat…

Körde lite lunch ute på stan häromdagen med en kollega, och vi testade ett för mig nytt ställe.
Vi hamnade på Sushi Latino en enligt de själva sushibar som förenar traditionella österländska smaker med det bästa i det västerländska och latinamerikanska köket.

In går vi i en vad det ser ut som utifrån, en oansenlig liten lokal. Men inne är det fräscht, ljust och trevligt med härlig bakgrundsmusik. Skönt att slippa de traditionella drakarna, guldfiskarna och allt annat som tvunget ska vara på sushirestauranger. Restaurangdelen är ganska liten men upplevs inte som trång, snarare mysig.

Vi blir glatt välkomnade av personalen och från lunchmenyn väljer jag alternativet businesslunch.
Man beställer i baren, för att sedan sätta sig och så blev det bordsservering.

Här kommer den lilla twisten, det är en blandning mellan varma och kalla sushi, samt även små vårrullar och dumplings.

Jag är väl ingen van sushiätare, men jag gillar det och har testat andra sushiställen i stan. Men det här passar mig perfekt. Gott, fräscht och en bra mix av varmt och kallt. Lite mer än den vanliga sushilunchen alltså.

Prisnivå:
99 kronor för businessvarianten, vanlig 10 bitars kostar 80kr. Måltidsdricka, misosoppa, kaffe och kaka ingår.
Ett högst rimligt pris.

I början av september tyckte jag att det var dags att försöka reda ut vad det är som händer i mat-Jönköping. Då skrev jag den här listan, men eftersom det tydligen händer hur mycket som helst i den här staden är det nog dags för en liten koll av vad som har hänt sedan dess.

Till att börja med tänkte jag lyfta Freddies. Ett ställe som den förre fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg har något att göra med och som ska öppna i nybyggda Atollen precis vid Munksjön. När nyheten släpptes var det med orden om att det skulle vara en sportbar som skulle öppna i mars. Nu är det september och Freddies har inte öppnat och verkar även, inför den så kallade öppningen i höst, byta bana. Nu blir det mer åt kafé- och bistrohållet, enligt Jönköpings-Posten.

Och det är så klart superknäppt. Varför?
Självklart är det så att det kryllar av sportbarer i Jönköping. Det vet vi. Men precis på samma sätt som det kryllar av sportbarer finns det en hel del ställen med just inriktningen kafé och bistro vid Munksjön. Jag tänker främst på grannarna i form av Coffeehouse by George och Bryggan. Varför öppnar man då ännu ett sådant ställe?

Ja, antagligen för att Bryggan och Coffeehouse går bra. Det är ofta mycket folk och det kan ju säkert få den som nu ska driva Freddies att tro att det är lätt att lyckas med det konceptet. Så tror jag inte är fallet, och jag tror att Freddies vore mer smarta om man satsade på sportbarkonceptet. Ett koncept som de inte skulle bli ensamma om i Jönköping, men i alla fall vid Munksjön.

Och så var det en annan nyhet då.
Snart öppnar Pizza Hut vid ”nya” A6. Här kan man se bilder från restaurangen och visst ser det fräscht och inbjudande ut?
Jag kan i alla fall lova att det antagligen blir ett besök till Pizza Hut hyfsat tidigt efter öppningen…

Under min studietid i Borås spenderade jag en och annan CSN-krona på Sushirestaurangen EEST. Jag skulle faktiskt kunna drista mig så långt att säga att det var ett stammisställe.

Men sedan när jag flyttade tillbaka till Jönköping har det inte blivit så mycket Sushi. Därför passade jag på att testa Samurai Sushibar när jag ändå var nere på Öster.

Samurai är en av Jönköpings sju sushirestauranger och har väl inte världens bästa läge på Östra Storgatan. Lokalen är liten men mysig (läs: en smula kitchig). Stämningen är familjär, personalen hejar glatt och man får ett trevligt snack samtidigt som man beställer maten.

Jag valde en mellansushi, eller nio bitar. Inte för att det kanske är favoriten, men för att man då får smaka både av både Nigri och Maki.

Maten serveras på speciella tallrikar som är gjorda för Sushi, vilket gör att det är trevligt upplagt men också förenklar ätandet.

Man får rejält med mat, fina stora fiskbitar som är väl proportionerligt tillsammans med riset. Ingefäran är dessutom inte alls så besk som den ibland kan vara.

Sojan är inte för salt och jag uppskattar att varje Maki har sin egen smak. Det enda att klaga på är väl att det är en aningens för mycket Wasabi i Nigrin, men å andra sidan är det ju en smaksak.

Vill man ha läsk till maten får man dock gå någon annanstans. För här säljs endast vatten på flaska samt olika drycker från Japan. Kul och annorlunda, då det passar väl in i konceptet.

Prisnivå:
89 kronor för en mellansushi är väl lite av standard när det inte är dagens lunch. Misosoppa kostar 15 kronor. Dryck kostar mellan 15-25 kronor.

Söndag morgon. Kaffe. Mitt lugna reflekterande jag återupplivas sakta men säkert efter en vecka med uppkavlade ärmar och snabba fötter snarare än filosofiska långkok.

Tankarna vandrar åter till gårdagskvällens vanligt förekommande fråga från gäster på hotellet. Fantastisk mat! – har du utbildning i kök? Repliken på den frågan är alltid lika försynt besvarat med ett blygt nja; jag har gått Hotel & Restaurant Management-utbildning. I den ingick ett halvår i kök. Här vacklar jag på mina annars så självsäkra fötter.

Jag följer upp med att som född och uppvuxen bakom en receptionsdisk, i ständig kontakt med portierer, städerskor, servitörer och inte minst kockar, har man sett och lärt sig en hel del. Med en mor och far som har arbetat i hotellbranschen i över 40 år har de alltid varit och fortsätter att vara goda lärare. Mor har lagat mycket mat på sina hotell.

Jag har lärt mig av de bästa, utropar jag och ler nu övertygande. Trots det känner jag mig genomskådad och skrapar nervöst med ena foten. Känner att svaret inte riktigt duger. Jag har ju ingen ”riktig” kockutbildning.

Reflekterandes över varför jag alltid ska försöka övertyga folk i den här frågan, som om jag stod inför en jury med en slutgiltig avvaktande dom, kommer jag fram till att jag uppfostrats så. Inte av mina föräldrar men av branschen. Det gamla gardets övertygelse om att förutsättningen för att klassas som en ”äkta” kock är en gedigen och framförallt lång utbildning. Gärna ett par år i Frankrike under någon Michelinbelönad mentor.

Förlegat, tänker jag. Förlegat som i att eran av denna typ av kockskolning inte längre är allenarådande. Passion är lika viktigt som hantverksskicklighet. Kunskap är inte längre något exklusivt. Förvärvat och förärat av ett utvalt få. Skråets makt bryts av en generation vars naturliga kunskapsinhämtning kommer ifrån nyfikenhet och passion snarare än katedrar och pekpinnar. Ny teknik, mångkulturella samhällen, nya resevanor. Ja, ni har säkert hört trollformeln i andra sammanhang.

I mina ögon blåser idag en stark vind av acceptans igenom restaurangbranschen. Den andas reform där kockar likt konstnärer accepterar genier utan korrekt och ansenlig utbildning. En persons smaklökar måste kunna anses vara goda och raffinerade utan diplom ifrån en lång utbildning eller skola med anrikt namn. Och de goda smaklökarna tillsammans med passion bör väl vara krav nummer ett för att lyckas som kock. Jag måste säga att jag trivs i den amerikanska ryggdunks-kulturen där man pushar någon annan med ett ”klart du kan” istället för det svenska ”du ska inte tro”.

Själv kan jag inte påskina att min sex månaders långa utbildning bidrog till speciellt mycket vad gäller mina egna färdigheter i köket. Jag hade en fransk lärare med namnet Javier som älskade att dela med sig av sin exceptionella förmåga i att göra mandelflarn och ägnade 180 dagar av mitt liv i en minibuss med att pendla fram och tillbaka till Nässjö där skolan hade sitt kök. Inte lika fancy som Paris kanske.

Faktum är att jag aldrig haft tanken på att jobba i kök men i samband med övertagandet av hotellet föll denna uppgift på min lott. Dels för att jag älskar att laga mat, dels för att ingen annan fanns att tillgå. 2146 dagar senare kan jag konstatera att övning ger färdighet.

Med detta vill jag absolut inte förminska vikten av kulinarisk utbildning utan snarare hålla med om att min utbildning i kök var alldeles för kort. Man blir inte kock på sex månader.

Jag vill slå ett slag på förändringens trumma för andra som likt mig själv får privilegiet att ta plats på matlagningsarenan. Jag är och lär aldrig bli en mästerkock. Likväl älskar jag smaker, dofter och matlagning lika mycket som vilken annan ”chef” som helst. Jag huserar dock gladeligen bland mina kastruller i mitt lilla kök på Hotel Amalias Hus, det räcker för mig.

Så, till alla er där ute som likt mig kämpar på i era restaurangkök utan att vara utbildad kock hoppas jag ni håller med mig om att vi och kocklandskapet 2.0 är här för att stanna.

Att byta arbetsplats kan bli ett ypperligt tillfälle för att utforska och hitta nya restauranger. Så har det blivit för mig som sedan ett tag tillbaka nu huserar på Ljungarums Industriområde under arbetstimmarna.

Vad har jag då hittat under den här första tiden? Ja, ett par ställen faktiskt. Några som jag inte visste fanns, några som har imponerat och några som har blivit en besvikelse.

På Industrigatan ligger Bangkok kök, en lunchrestaurang som faller inom den första av de ovannämnda kategorierna. På min arbetsplats går den under smeknamnet ”Thaistället”, men det avslöjar inte särskilt mycket om vad stället erbjuder.

Utan att direkt veta antar jag att grundtanken med Bangkok kök är att erbjuda en snabb lunch som består av rätter ur det thailändska köket. Lunchen består av en buffé som, den dagen jag besökte, bestod av bland annat friterad fisk, vårrullar, nudlar, wok och ris. En bra blandning och mycket av en ”klassisk” asiatisk buffé. Tyvärr.

Nu är jag inte expert på det thailändska köket och jag har inte heller smakat någon klassisk rätt på plats i Thailand – men enligt vad jag har hört finns det thailändska maträtter som är riktigt bra. Därför kan jag tycka att det är synd att Bangkok kök inte har satsat fullt ut på det, utan istället blir ännu en asiatisk bufférestaurang. Att de utöver den Thailand-inspirerade (?) buffén även serverar svensk husmanskost gör mig både förvirrad och besviken. Förvirrad för att svensk husmanskost inte har några släktskap med Bangkok (borde ju inte ha det i alla fall…) och besviken för att de som driver restaurangen uppenbarligen tänker att thailändsk mat inte räcker för att få lunchgäster.

Men men. Maten smakade gott och det var faktiskt mer smakrikt än vad en asiatisk lunchbuffé brukar vara… Det kanske inte säger jättemycket om maten, men det var en okej lunch (= det gick snabbt och jag blev mätt).

Jag tycker att idéen är god med en lunchrestaurang som serverar thailändsk mat, men det når helt enkelt inte riktigt hela vägen fram. Det finns med andra ord gott om potential.

Lokalen då? Här skulle jag också säga att det finns en stor dos potential.
Matsalen består av två delar; den ena med utsikt mot parkeringen med stora fönster och då också mycket ljusinsläpp. Det var ett trevligt inslag och fick den i övrigt tråkiga lokalen (gult trä är inte supernice) att kännas speciell.

Jag tror att ni redan har förstått hur jag kommer att sammanfatta det här?
Bangkok kök var okej och är en restaurang som helt klart att chans att bli något bra. OM man nyttjar lokalen och låter den thailändska maten spela huvudrollen.

Prisnivå:
79 kronor för lunchbuffén. Ett bra lunchpris tycker jag och buffén tillsammans med smör, bröd, salladsbuffé, räkchips, dryck, kaffe/te och kaka ingår.

Först och främst ska jag vara tydlig med att förklara att det här med listor inte kommer att bli någon supervanlig grej här på JKPG Matguide. Även om jag tycker att det kan fylla sin funktion ibland är det ju faktiskt ganska tråkigt med, hehe.

I alla fall.
Här följer fem nyheter som på något sätt rör restauranglivet i Jönköping. Både positiva och negativa. Men mest positiva vilket nog bara kan betyda en sak – Jönköpingsborna gillar mat.

+ För ett tag sedan blev det klart att den asiatiska snabbmatsrestaurangen Mr Rice kommer att öppna på Atollen. Snabbmat är väl inte jättekul, men kul med asiatisk snabbmat i alla fall.
Förhoppningsvis kan Mr Rice bjuda på bra råvaror, ”äkta” asiatiska smaker och något helt unikt för Jönköping.

+ Hasse på Sjökanten, som Henrik Cato recenserade här, kommer att byta ägare. Eller det är i alla fall vad den nuvarande ägaren hoppas när hon nu säljer restaurangen. Försäljningen förväntas ta drygt ett halvår och under den tiden kommer verksamheten att fortsätta som planerat.

+ Ännu en tapasrestaurang (suck….) ser ut att möta Jönköpingsborna under hösten. Det är på Tändsticksområdet, vägg-i-vägg med Tegel och i Röda korsets gamla lokal (till vänster på bilden ovan), som Aydin Tassel kommer att öppna en restaurang med fokus på spansk mat med tapas och pinchos. Spännande, men lite tråkigt kanske (här är lite mer tankar om alla tapasrestauranger).

+ Tommy Myllymäkis ”restauranggrupp” förändras och i samband med det flyttar Jönköpings Matbolags cateringverksamhet till Spira. I Matbolagets lokal flyttar Taste of Beirut, som i nuläget finns på Torpa nära nya Munksjöstaden, in och utökar sin verksamhet.

+ La Vinoteca Ruedas har varit stängt för ”renovering” ett tag men nu är det äntligen klart vad det är som händer bakom de stängda dörrarna. Det nya konceptet, som kallas Peppinos Deli (till höger på bilden ovan), ska erbjuda take and bake-pizza (du bakar klart pizzan hemma) och kallar sig för pasteria och pizzeria. Kan bli ett spännande koncept, bra läge är det i alla fall.

Vox Hotel har i november funnits ett år i Jönköping och det är faktiskt första gången som jag testar brunchen.

Det är trendigt, modernt och det första man gör är att mötas av tjejer i korta svarta klänningar med små handväskor (?) som käckt hälsar oss välkomna. De ger oss en guide i hur brunchen fungerar och innan vi får vårt bord får vi gå till receptionen för att välja vad vi vill ha till huvudrätt.

För Vox har ingen vanlig brunch, man får nämligen äta förrättsbuffé, beställa huvudrätt och sedan avsluta med en efterrättsbuffé.

Som nästan alltid är det fullbokat och vi får ett litet bord mitt i smeten där det är både trångt och mörkt. Vilket är sådär när man har med sig en 5-åring som har svårt att sitta still.

Jag förstår att man eftersträvar en avspänd miljö och man har tydligt profilerat sin önskan om att bli ”Jönköpingbornas nya vardagsrum”, men jag vill gärna se mitt sällskap och vad jag äter. Något jag verkligen inte vill känna är bordsgrannens armbågar i sidan när hen skär sin mat.

Men förrättsbuffén är gedigen och det finns allt ifrån flertalet vegetariska alternativ till plockmat, ostar och en farligt god räkröra. Köerna är långa, men faten fylls på hela tiden och det går smidigt att få maten.

När vi har ätit klart förrätten kommer en servitris och plockar bort tallrikarna och meddelar samtidigt köket att vi är redo för våra huvudrätter. Bara ett par minuter senare är maten klar och vi får in en entrecôte som i sin enkelhet är riktigt bra.

Avslutningsvis är det dags för den lyxiga efterrättsbuffén. Till 5-åringens stora förtjusning finns det både chokladfontän och pannkakor. Styrkan är dock att det finns något för alla, vare sig man vill ha några karameller till kaffet eller frossa loss på pajer och kakor.

Prisnivå:
Priset 199 kronor kan tyckas saftigt, men då ingår måltidsdryck och kaffe. Ett stort minus är att barn betalar fullt pris.

Nu för tiden skriver jag mest formella mejl, drar iväg en och annan tweet, försöker skriva något fyndigt på Instagram eller formulerar rutiner på jobbet.

Så när Alice frågade mig om jag ville skriva för JKPG Matguide jublade jag. En chans att få skriva något annorlunda men också ett sätt att få ett legitimt skäl till att äta mig igenom Jönköpings växande restaurangutbud.

Jag är född och uppvuxen i Huskvarna och valmöjligheterna där bestod väl mest av Thögersens grill, Biblos och Huskvarna Stadshotell. Vi får inte heller förglömma den riktiga skolmatsalen för oss Sandaelever, Pizzeria Jamaica vid Huskvarna Station.

Vem är då jag?

Jag heter Ellinor Magnusson, bor i Jönköping med min man och 5-åriga dotter.
Vanligtvis arbetar jag som rektor i grannkommunen Ulricehamn. Min vardag består därför mestadels av antingen skolmat eller dagens lunch. Det innebär att jag i princip har varvat det snäva restaurangutbudet som finns i Ulricehamn. Flera gånger om.

Min egen matlagning kanske vi ska tala tyst om, jag har mina paradrätter men uppskattar desto mer bra käk och speciellt när någon annan har tillagat det.

Det finns två saker som jag aldrig tackar nej till i matväg och det ena är skaldjur, det andra är efterrätt.

Till sist är det väl lika bra att erkänna, ja, jag är kräsen när det kommer till mat!

Brasserie Park, Brasseriet. Bakgården till allas vår koloni och Jönköpings hetaste matduo.

Med minnet färskt av Tegels smaksensationer, och kollegors lovord om rödbetssalladen, gick jag alltså på AW, med min far. Klockan 20.00, en halvljummen sommarkväll i juli när vindarna svalkade som mest.

Första intrycket, var ganska intetsägande. Folk satt och åt, några stod vid baren, och alla verkade ha det ganska lagom trevligt. Lite sådär som man har en fredag, när jobbveckan glider över mot ledighetsdagarna. Lokalen försökte anamma en fransk, industrialistisk anda och lyckades något sånär. Vanligtvis gillar jag höga tak, men takhöjden fick den där personligt pittoreska franskheten att tonas ned. Det kändes inte riktigt genuint. Speglarna däremot, dem gillade jag.

När vi frågade efter bord för två, blev vi erbjudna att sitta i baren och dricka ett glas vin innan vårt bord skulle bli ledigt, men den unge och något ivrige bartendern var snabb med att påpeka att vi sedan skulle behöva betala för drycken.

Vinet var gott, och det fanns klassiska viner inte bara från Frankrike. Men inget ekologiskt.

Menyn. Ja, den var fransk! För en vegetarian fanns det flera alternativ, tyckte min far. Det fanns tre. Men jag hade redan bestämt mig sedan innan och såg rött, det vill säga; jag beställde rödbetssalladen. Klassisk rödbetssallad med diverse småblad, surdegsskiva och feluttalad chèvre, självklart toppad med runny honey och valnötter. Varken mer eller mindre klassisk än så. Vilket inte är fel, men kanske inte heller vad jag hade förväntat mig. Men om det säger mer om mig eller restaurangen, är upp till er.

Så till kvallen, kvaliteten upphöjt med kvantiteten. Nå, kvantiteten var väldigt lagom en fredagskväll i juli. Salladsbladen var pigga och krispiga, och visst hade de lyckats få till balansen mellan syran och sötman. Honungen slog igenom på ett ypperlig sätt, både med rustik smak och nedtonad sötma. Däremot var den saltbakade rödbetan inte sådär mjäll och rostad som man vill; sötman hade inte riktigt nått sin maximala styrka. Inte heller getosten var riktigt där, utan förblev lite halvtillagad med endast viss förnimmelse om karamellisering. Surdegsbrödskivan var emellertid rostad, men till den grad att mina tänder hade problem att tugga isär den. Hade det inte varit en enda stor skiva i botten av salladen, utan små krutonger, hade den säkerligen höjt salladen istället för ett bli lämnad kvar jämte min honungsnedfläckade linneservett.

Personalen var trevlig, men något okunnig. Jag uppskattar när personalen är engagerad och upplyser mig om de där smådetaljerna som gör just deras mat speciell just den kvällen.

I slutändan är jag kluven. Jag gillar stuket och det är definitivt ett av Jönköpings bästa matställen, men Brasseriet känns ungt och behöver mogna. Klassiska rätter, utan konstigheter, som en finfransk krog driven av en hipster som inte vill vara hip. Det här är bra, men det kan definitivt bli bättre.

 Prisnivå:
139kr för min sallad, som var en ”lite mindre” rätt,  kändes ändå som ett helt okej pris.

…tada! Och mitt namn är Ebba.

Jag är gourmand, med förkärlek till lingvistik. I ottan springer jag mil, på eftermiddagar jobbar jag. Äter storslaget käk på kvällarna, under stjärnorna och jämte min gamle karlslok.

På nätterna dricker jag vin, alternativt sover, också med min karlslok.

Uppvuxen i Jönköping. Tänkte ”här finns inge’ bra”, tills jag bytte attityd och hittade guldglimtar överallt. Jag är egentligen vegetarian, men äter fisk och skaldjur och råbiff om det erbjuds. Vin är gott och flott; en krydda i vardagen. Ekologiska viner från gamla världen, eller naturviner [sic]. Gillar gedigna hantverk.  Är kritisk, och ifrågasättande. Oftast snäll och söt.

Några favoriter:
Vin? Rött, italiensk. Nero d’Avola, sangiovese eller nebbiolo.
Grönsak? Efter säsong.
Bästa krog i landet? B.A.R. i Malmö.
Roligast på TV? Har ingen TV.
Sysselsättning när allt känns trist? Löptränar, alternativt spontanreser till Malmö.
Bästa transport? Cykel eller fötter.

Rolig fakta:
Är ambidexter, tvåspråkig och en hejare att leta extrapriser.

Laster:
Jordnötssmör och jordnötssmör.

Fortsättning följer.

Det ska erkännas att jag är en kräsen gäst. Dessutom ska jag inte bara erkänna det. Jag är en aning stolt över det också. Varför ska man nöja sig med att gå på restaurang och bli serverad något som på sin höjd bara smakar okej?

I veckan gjorde jag ett återbesök på ”En Italienare och en Grek” för första gången på sju år. Det i sig säger något om mitt senaste besök och såhär i efterhand kan jag konstatera att det inte hänt så mycket sedan sist. Det känns som en ”trött” restaurang, man satsar inget på att utveckla sitt koncept utan har stagnerat. Man nöjde sig helt enkelt med att en gång i tiden öppna upp dörrarna, välkomna sina gäster och sen var det bra så.

Det är farligt att bli bekväm, lat och ”hemmablind”. Speciellt i en tid när Jönköping bokstavligt talat boomar vad gäller kulinariskt utbud.

Oftast upplever jag att ett besök på restaurang resulterar i att jag går därifrån med en allmän intetsägande känsla av att inte vara hungrig längre. Okej, men inget speciellt. Jag konstaterar, som många gånger tidigare, att jag hade kunnat laga samma sak hemma. Och när tanken på snabbmakaronerna i skafferiet känns som ett relevant alternativ till det man nyss blivit serverad, är det lätt att banna sin egen slöhet. Besvikelse och dåligt samvete. Inte två känslor man vill avrunda en middag med.

Min uppfattning har varit och är än idag att Jönköping varken har någon bra italienare eller grek. Idag så recenserar jag enbart ”En Italienare och en Grek”, men något som ligger mig varmt om hjärtat är italiensk mat. För mig innebär dock äkta italiensk mat inte köpt tortellini från ICA Maxi. Vilket var det jag blev serverad på ”En Italienare och en grek” i veckan. ”Tortellini á la panna” bestod av snabbköpets färska pasta serverad med en tråkig sås av grädde, champinjoner och okryddade kycklingbitar. Det smakade bokstavligt talat ingenting.

Som aptitretare beställde vi in vitlöksbröd. Det finns mycket som kan anses vara svårt och lätt att misslyckas med i ett kök, men vitlöksbröd tillhör inte den kategorin. Att misslyckas med detta måste snarare anses vara en bedrift än något annat. Vi ska inte ägna mer tid åt tillbehören med det är symptomatiskt för en trött restaurang att inte engagera sig mer i vad man ställer på borden. Det finns säkert över 500 sätt på vilka man kan göra bra vitlöksbröd. Ingen av dessa hade dock nått fram till köket på Barnarpsgatan denna söndag.

Sällskapet för dagen bestod av min sambo och min 12-åriga styvdotter. Recensionen av min pasta har ni redan fått. För att tillägga något positivt om denna rätt så var upplägget trevligt men som i sin tur gav förväntningar som inte möttes.

12-åringen i sällskapet beslutade sig för en grekisk specialitet för dagen, Souvlaki. Således frågade vi den tuggummi-tuggande (!) kyparen om det gick att få souvlakin i barnportion. Vi fick då svaret att hans barn inte hade några problem att äta den ordinarie storleken. Vi tog på orden och beställde Souvlaki. Och Souvlaki fick vi. Portionen var enorm och passade snarare för en byggarbetare än en 12-åring. Köttet var dock för hårt grillat och klyftpotatisen var en kvarts ojämnt ugnsstekt bakpotatis. Även här var således den bestående smaken intetsägande.

Sambon beställde en moussaka vilket även den var snyggt serverad. Smaken var helt ok en söndag men om jag beställt den en lördagskväll hade jag förväntat mig något med mer smak och karaktär. Om något ska sägas så smakade den uteslutande tomat och saknade den pikanta tonen av persilja, kanel och timjan. Lammfärsen var dock bra i sin konsistens och äggplantan inte helt sönderkokt.

Slutkontentan är att jag får känslan av att kocken denna dag var mer grek än italienare.

En parentes – när jag vill ha riktigt bra italiensk mat besöker jag en av mina favoritrestauranger i Stockholm som heter Nostranos. Det är genuint, har äkta italienska smaker och arbetar med råvaror som inte kommer ifrån snabbköpet på hörnet. Om ni som jag diggar italiensk mat så gör ett besök där. För det mina vänner – är på riktigt.

Prisnivå:
En varmrätt ligger på ca 150kr – 200kr

Så då har man lyxat till det lite igen. Hotellfrukost med dottern.

Jag har tidigare recenserat Scandic Portalen, men denna gång så testade vi Scandic på andra sidan staden. Nämligen Scandic Elmia, detta gamla väghotell som nyligen genomgått en rejäl renovering och ombyggnation.

Det syns verkligen, hotellet ser till största delen fräscht, nytt och fint ut på utsidan.

Insidan, det jag såg, var fräsch och trendigt. Med härliga möbler och skön stämning. Snyggt Scandic!

Det var rejält med folk den dagen vi var där men det störde inte. Det var inga köer och allt blev påfyllt innan det tog slut. Här fungerade flödet fint.

Utbudet på buffén var vad man kan förvänta sig. Mycket frukt, olika sorters kaffe och smoothie. Så fanns det givetvis pannkakor, det är ju ett måste för en hotellfrukost värd namnet. Det enda jag saknade var färskpressad juice, maskinjuice är inte så kul.
Frukosten är dessutom KRAV-certifierad och det är bra på alla sätt.

Service på en buffé är ju vad den är men personalen var trevliga, serviceminded och småpratade lite med oss trots rusningen.

Prisnivå:
120 kr, vilket är i lite i överkant för en Scandic-frukost kanske.

Det kan kännas märkligt att recensera mat i Jönköping när det är miljoner människor på flykt i världen som bland annat saknar mat.
Därför vill vi uppmuntra våra följare att hjälpa till.

Här är några sätt sätt att bidra:
+

+
www.sverigeforunhcr.se

+
www.vigorvadvikan.com

Trenden med gastroburgare har till sist även slagit till i Jönköping och det sista halvåret är det flera hamburgarhak som spikat upp sina öppet-skyltar. Eller trend och trend. Snarare en epidemi. Som om man försöker kompensera regionens eftersläpning till storstädernas med en flodvåg av restauranger.

Igår gästade jag med sällskap Brooklyn Burger i Huskvarna. Nyfiken på stället letade jag mig in på deras hemsida på nätet innan besöket. Den digitala versionen av Brooklyn Burger ingav en försmak av ett modernt och ambitiöst gastroburgarhak. Förväntningarna var således höga om att det vankades en riktigt schysst burgare till en något sen eftermiddagslunch.

För att vara tydlig. Det är mycket hamburgerrestauranger i Jönköping nu, vilket även bidrar till en hel del recensioner i hamburgarens tecken. Brooklyn Burger i Huskvarna har tidigare recenserats av Glenn Lunell och den recensionen hittar du här. Skillnaden är dock att våra besök på Brooklyn Burger skiljer sig milsvitt från varandra. Så svaret på Glenns fråga om det finns en bit av Brooklyn i Huskvarna är nej. Huskvarna är fortfarande mer Minnesota än Brooklyn…

Väl på plats på Brooklyn Burger möttes vi av en tom uteservering och en ännu mer öde restaurang. Inget ont om den saken. Klockan var en bra bit efter lunch och sensommaren hade övergått till höst. Dock bidrog tomheten möjligtvis till att man på ett närmare sätt studerade miljön i denna restaurang jämfört med vad man gjort om den varit fylld av svultna lunchgäster.

Kort sagt var det inte ett folkligt sorl som mötte oss på Brooklyn Burger. Den fylldes istället av tre anställda som satt halvliggandes i varsin fåtölj innanför skyltfönstren. När vi öppnade dörren så reste de sig dock snabbt upp för att serva oss. Såhär långt ännu inget ont om stället förutom att det känns ganska ”slappt” och aningen taffligt att mötas av försoffad personal i restaurangens gästavdelning. Men vad vet jag. Det kan säkerligen vara så att man sparat in på diskreta personalutrymmen bakom disken till förmån för fler sittplatser i restaurangen. Eller inte.

Själv beställde jag en Brooklyn Cream Cheese och min sambo Brooklyn Bacon, båda med stekgraden medium–rare. Vi beställde även varsin dipp-sås, jag en aioli och Per en bearnaise. Jag har väldigt svårt för allt för söta BBQ-såser och då den ingick i mitt val av burgare frågade jag servitören som tog vår beställning hur den smakade. Det jag fick till svar var att den inte var så söt men lite rökig. Jag bestämde mig ändå att be om att få BBQ-såsen vid sidan av och tur var väl det. När vi vänder oss om för att sätta oss ner frågar servitören oss om vad medium–rare är för något. Detta skapade minst sagt en inre oro.

Efter några minuter får vi in våra burgare. I varsin korg. Och här kommer min franka summering av denna måltid. Vi börjar med korgen. Min åsikt om att använda korgar som tallrik är att det är en nutida styggelse. Jag är inte en del av kulissen till en nyinspelning av Grease och jag är inte Olivia Newton-John. Jag förstår faktiskt inte varför man ska äta mat ur en korg. Det är besvärligt. Jag kan förstå korgen ur ett profilbyggande syfte om man önskar skapa en ”diner” likt amerikanskt 50-tal. Absolut. Men om ambitionen är att skapa en urban oas med doft av Brooklyn så går man helt fel. Det sista jag förknippar Brooklyn med är faktiskt en 50-talsprägel. Jag ser framför mig en trång, smutsig, dunkel restaurang i Brooklyn med halvt fungerande lysrör där en stor grill med flammande eld är kökets spis och man andas kolrök. Huskvarnas version är nog så långt ifrån denna illusion som man kan komma.

Dock så kan jag leva med korgarna om maten vore desto bättre. Men även där hamnade man ganska långt bort ifrån den ambition jag i alla fall tyckte mig ana innan mitt besök. När jag väl lyckades hitta en teknik att få fatt på burgaren i korgen så möttes mina smaklökar av en tämligen intetsägande, allt för grovmalen färs som var långt ifrån den medium-rare jag några minuter tidigare hade beställt. Snarare en grå tråkig burgare av stekgraden well done. Utan ens den knapriga stekytan som möjligtvis kan vara uppsidan med kött som serveras genomstekt.

Det enda som framkom vad gäller smak var en allt för majonäsig dressing som smakade syntet och ett överflöd av heta jalapenos. Aiolin och bearnaisen var köpta på dunk och kunde därför inte heller bidra till att höja upplevelsen. Och pommes frites ska vi inte ens tala om. De var så torra att jag nästan tror att de var omfriterade och två timmar efter lunchen kände man fortfarande en smak av dålig frityrolja i munnen.

En hamburgare är dock endast färs om det inte kompletteras med bröd. Och i Brooklyn Burgers fall så ska detta enligt de fagra löftena i restaurangens digitala kanaler inte vara vilket bröd som helst utan hembakat bröd. Det är dessvärre lätt att bli raljant så vi lämnar kraftfulla punchlines därhän och istället skickar med ett välmenande råd. Brödets (eller vilken råvara den än må vara) ursprung är alltid sekundärt. Primärt är kvaliteten. Och här har Brooklyn Burger vad man kallar utvecklingspotential.

Min lunch åt jag tre tuggor av och lämnade resten. Och det var inte direkt läge om att be om en doggy bag.

Prisnivå:
84kr för en hamburgare med pommes.

Nyligen öppnade Coffeehouse by George sitt andra kafé i Jönköping, det nya har sin lokal i det nybyggda området vid Munksjön och erbjuder bland annat en stor uteservering. Men trots det nya stället handlar den här recensionen om det kafé som i flera år har legat i Filmstaden-huset precis vid Juneporten i Jönköping.

När bygget av Filmstaden stod klart var Coffeehouse by George med från början och erbjöd då något som var nytt i Jönköping. Ett modernt kafé där man kunde sitta länge, umgås och som hade öppet sent både på vardagar och helger.

Lokalen i Filmstaden-huset är inrett med flera av de inredningstrender som varit populära de senaste åren. Marmor, skinn, glas, koppar och så vidare. Att inredningen är så pass uppdaterad gör att det känns fräscht och som ett modernt ställe, vilket kan vara ett plus om man föredrar den stilen.
De stora glasväggar ger utsikt mot Juneporten men även mot kaféet på andra sidan gatan.

I utbudet finns en del bakverk, mackor, ett par maträtter och några varma smörgåsar. Det sistnämnda var det som mitt val föll på det här besöket. En varm macka med mozzarella och parmaskinka.
Och ja, den smakade bra. Alltså det var inte direkt en fantastisk måltid som går till historien. Men om man är sugen på en måltid som mättar och inte smakar dåligt, så är definitivt ett besök på Coffeehouse ett bra tips. Och för den som vill dricka något alkoholhaltigt till maten har Coffeehouse även det att erbjuda.

Prisnivå:
Vanliga kafépriser. Har även maträtter som också följer samma prisnivå.

Ibland är höga förväntningar på ett restaurangbesök inte särskilt bra. Ibland blir man besviken och svär på att aldrig gå dit igen.
Ibland är det helt tvärtom.

Lite så var det när jag för ett tag sedan, efter flera år av ”Åh, det där är ett jättebra ställe”-kommentarer av bekanta, besökte Raggmunken. En restaurang som satsar på lunchservering, husmanskost och då kanske framför allt, precis som namnet avslöjar, raggmunk. Raggmunken ligger lite utanför stadskärnan, nära Solåsen.

Lokalen är ganska opersonlig, men det känns som fokus är på att servera ett stort antal gäster – inte ha en unik inredning. Men det är fräscht.

Under lunchserveringen serverar Raggmunken olika rätter varje dag, men har en fast meny med bland annat raggmunk. Så självklart föll mitt val på den, nästan kända, maträtten.
Och raggmunk då, ja för mig är första tanken högstadiet och den uppvärmda raggmunken. Men det jag förväntade mig före besöket på Raggmunken var något helt annat. En raggmunk där man känner den rivna potatisen, där det stekta fläsket och lingon gör smaken väl balanserad mellan salt, syra och sötma. Och där det knapriga fläsket, de mjuka lingonen och raggmunken gifter sig i munnen.

Och ja, nästan exakt så smakade faktiskt raggmunken på Raggmunken.
I raggmunken kände man att det var potatis som var huvudingrediensen, det fanns en lätt smak av smör, som den antagligen stekts i, och det smälte i munnen. Fläsket var knaprigt och lagom salt, lingonen var sötsura och lagom rinniga.

Det är kanske märkligt att hylla en raggmunk, och skriva en recension om den, men om jag från hjärtat skulle rekommendera en lunchrätt den här veckan så är det just raggmunken på Raggmunken. Så bra är den!

Prisnivå:
75 kronor för en lunch, billigt om man jämför med de som tar 95 kronor, men ett ganska lagom lunchpris tycker jag.

Som Grännabo är man inte speciellt bortskämd med urvalet av restauranger (notera att jag inte inkluderar pizzerior) särskilt inte på vintertid. Men, som många av er vet står Gränna just nu mitt i sin sommarsäsong och detta märks på bilköer, väntetider och folkmängd.

Det är med skräckblandad förtjusning jag varje år med stor förundran fascineras av att denna lilla stad med sina knappa 4000 invånare varje år lika proffsigt klarar av att ta hand om och serva 1 miljon turister. Med årlig punktlighet den första veckan i juli som i en svärm ”invaderar” alla semesterfirare Gränna och likt en ridå på en teater så bjuds en helt ny färgsprakande och levande kuliss när man drar upp persiennen på morgonen. Helt plötsligt har gonggongen gått och vips så är det sommar.
Gränna erbjuder varje sommar dubbelt så många restauranger som under vintertid och de flesta krogar som hamnar på dubbleringssidan är belägna i Gränna hamn.

Med risk för att få mig en känga så om jag ska vara helt ärlig så är jag inget fan av Gränna hamn. De restauranger som årligen slår upp sina portar här är i mitt tycke fantasilösa. De satsar på engångskunder, bryr sig inte så mycket om kvalitet utan snarare kvantitet på antal serverade portioner. Trist, om jag får säga det själv då jag hade uppskattat fler krögare med högre ambitioner och en större variation mellan restaurangernas menyer.
Om man bemödar sig att gå hamnen runt så erbjuder varje hak en kopia av den meny som grannen har och är man ute efter något annat än pizza, kebab eller planka så är Gränna hamn inte stället att besöka. Jag förvånas varje år att man inte försöker göra något eget som i exempelvis Båstad där en restaurang kör smørrebrød, någon har en inriktad fiskekrog eller husman och en annan serverar tapas.

Men (!) i Gränna finns det ett undantag och denna krog hör till mina två favoriter i Gränna som jag ofta och väldigt gärna gästar. Och för den delen ska vi inte begränsa Bergströms till Gränna. Husmanskost blir inte bättre någon annanstans i Jönköpingsregionen.

Bergströms Kök & Butik är ryggraden i Gränna hamn och utan dem vore hela hamnen en stor pizzaugn. Bergströms är en krog som alltid levererar. Oavsett om de har full matsal, personalen trötta av värme och stress, så möts man alltid av leendena från familjen Bergström som hälsar en gladeligen välkommen. Mor, far och söner inkluderat.
Inför varje säsong presenteras en ny meny där några klassiker står som ett kärvänligt återkommande inslag. Menyn är klassisk husman och bjuder både fisk och kött men har även vegananpassade alternativ. Betoningen på maten är småländsk med lokala råvaror.

Jag har snart ätit mig igenom årets meny ett par varv och det finns många favoriter. Vid detta besök avnjöts till förrätt deras Skagentoast som kommer serverad på smörstekt surdegsbröd med en skagenröra som är rund och fin i sin smak. Den är ”lätt” och inte för fet vilket är ett stort plus för min del då jag inte tycker om allt för majonäsiga röror. Det finns nästan lika många varianter av Tore Wretmans klassiska Toast Skagen som det finns krögare. I sig gör det att man sällan vet vad som ska serveras på tallriken när man beställer en Skagen under ett restaurangbesök. Allt ifrån Rydbergs burk-skagen till Wretmans original kan serveras. På Bergströms har köksmästaren Pelle valt att toppa Toast Skagen med sikrom och finhackad rödlök där den senare bryter av den traditionellt lenare Skagen-smaken. Intressant och inte ett ovanligt tilltag även om det blir kanske ett för stort avsteg ifrån originalreceptet. Syran ska vara frisk och komma ifrån citronen.

Till varmrätt åt vi husets kålpudding med brunsås, rårörda lingon och kokt potatis. Enligt menyn och i linje med Bergströms inriktning är receptet Farmor Ingegerds. Portionen är vältilltagen där proportion delvis får företräde framför estetik. Men husmans ska serveras robust och Bergströms varken är eller utger sig för att vara fine dining. Smakerna är det förväntade och kålpuddingen är väl tillagad.

Juniorerna i sällskapet valde Bergströms Burger som är gjord på Högsrevsfärs. Till burgaren serverar dem en grym dressing gjord på dijonsenap och pepparot vilket är oförskämt gott att dippa deras krispiga rustika fries i. Hamburgare är, som ni sannolikt noterat, de senaste årens måste-ha-på-menyn på de flesta restauranger. I sig är det en aning ängsligt och publikfriande. Och även om Bergströms lyckas väl med sin burgare så hade det varit roligare om man istället valt att följa den röda-linjen med husmanskost och adderat en annan färsrätt till menyn än burgare.

Jag har en förkärlek till mindre restauranger med små matsalar varpå denna lilla restaurang faller mig väl i smaken. Att den dessutom är essensen av vad amerikanarna kallar ”a mama’s and papa’s place”, ger en charm och ett servicetänk som är oslagbart. Här trivs jag. Plus i kanten att man för dagen valt att spela musik i matsalen. Detta var för mig grymt uppskattat då jag ofta saknat bakgrundsmusik i deras lokal och på deras uteservering. Kul att de börjat med det då det bidrar till en helt annan atmosfär.

Bergströms Kök & Butik är synnerligen vällagad husmans och atmosfären personifieras av familjen som driver krogen. Det man gör, gör man bra. Som ni redan vet sätts mina betyg utifrån den kategori man verkar inom. Bergströms är inte fine dining, men i kategorin husman är man en etablerad spelare i högsta divisionen.

Prisnivå: Pris för förrätt ligger runt hundralappen och varmrätt mellan 150kr – 250kr. Helt ok pris för riktigt bra husman.

En god vän till mig hade känningar i det band som spelade på Riddersberg i fredags. Så vi hade dragit ihop ett rejält gäng för att åka dit.
Vädret var helt fantastiskt och läget vid Rogbergasjön tillsammans med den fina miljön borgade för en underbar kväll.

Sven Edelönn som driver Riddersberg är väl minst sagt känd i restaurangkretsar i Jönköping, om inte i hela landet. Han har förr om åren drivit flera väldigt kända restauranger med gott rykte.
Därför är det lite underligt hur man kan svärta ner sitt eget namn med att erbjuda så pass dålig kvalitet på mat och service som jag ska berätta om.

Jo så här var det. Inträdet denna fina augustikväll var 150 kr, vilket är helt rimligt. Då skulle det ingå lättare buffé och att man fick lyssna på liveband på utomhusscenen.
Eftersom det öppnar vid 16:00 så kommer väl de flesta som vi, direkt från jobb och man behöver lite mat.

Så vi anländer runt 16:30-snåret och inser snart att, nej det är inte mat det som serverades. En otroligt smaklös pastasallad stod uppställd i en stor plastbalja. Med lite upptinad kött av fruktansvärd kvalitet. Dessutom tog all mat slut vid 17:30. Ja då menar jag all mat. Det gick inte ens beställa någon annan mat. Det slutade ju med att folk åkte och hämtade pizzor till slut. Då vet man att det är hög klass på stället när folk ger upp och åker hämtar mat från ett annan ställe. Å andra sidan vi som fick mat tittade avundsjukt på hämtpizzan för det var så mycket bättre kvalitet än vad vi fick serverat…

Service då?
Det som är riktigt riktigt bra är att det är barnvänligt. Sven bjuder barnen på inträdet, maten och läsk och glass. Helt underbart för en barnfamilj som vill ta med barnen ut på fredagsmys med lite musikunderhållning. Men i övrigt var det denna kvällen ingen vidare service alls. Personal i kassan gnällde öppet på gäster och som sagt, när det inte ens går att beställa mat så är det illa. Till och med jordnötterna var gamla och smakade plast. Fast de tog ju också slut.

Nu på fredag är avslutning sen går Svens kontrakt ut på Riddersberg. Hurra säger jag. Då får vi hoppas att någon som kan förvalta läget och den stora kundkretsen tar över. För stället har bra potential och erbjuder en unik miljö och en underbar utsikt.

Var det inget som var bra?
Jodå. Bandet, sällskapet och vädret var perfekta. Synd bara att stället inte klarar att leverera ens på lägsta acceptabla nivå.

Prisnivå:
150 pix för inträde och mat är i teorin billigt. Med tanke på vad man fick så är det ett skämt.

Somliga ställen har ett så fint läge att de inte behöver laga speciellt bra mat – kunderna dyker upp ändå.
Sen finns det ställen som har både fint läge och fin mat.
Utan att precisera mig närmre så är den ena kategorin överrepresenterad i Jönköping.
Idag skulle vi se vilken kategori Hasse på Sjökanten skulle placera sig i.

Sommaren består som bäst av två, tre månader och under den perioden så har Hasse på Sjökanten ett guldläge vid Rocksjöns strand, på lunchmenyn finns ett vegetariskt alternativ – för dagen, lasagne. Jag vet faktiskt inte om maträtten byts ut dagligen eller om det är veckovis. Men jag utgår ifrån att det byts ut dagligen, för som vana läsare vet tycker jag allt annat är uselt.

Lokalen är rätt deppig, lite mingelbilder uppsatta på väggarna, ett låtsaspiano (!!!) och några solblekta stolar men då stället lever rätt mycket på sin uteservering så antar jag att interiören inte är prioriterad.
Uteserveringen är verkligen toppen, exceptionellt läge med en kontinental känsla när man sitter precis vid sandstranden.
Vi beställer vid baren och får vår mat serverad vid bordet fem till tio minuter senare, lasagnen smakar hemlagat och innehåller soltorkade tomater och fetaost.
Kanske i saltaste laget, men det är sommar och jag har för mig att jag hört någon dietist prata om att man behöver mer salt då så jag slafsar glatt i mig utan betänkligheter.
Till maten ingår en enklare salladsbuffé och bröd med smör. Men ibland gäller verkligen devisen less is more, inga konstigheter!

Men om vi bortser ifrån att lasagnen var lite lite salt så är det verkligen jättegott, även om fetaost och soltorkade tomater osar lite tidigt 00-tal så är det bra.
Ett minus är att de inte hade någon separat barnmeny på lunchen och kunde inte ruska fram ens det enklaste av enkla plus att hon som tog emot vår beställning hade vaknat på fel sida.

Prisnivå:
Medel, något över kanske. 95 :- för maten, salladsbuffén vatten eller saft, kaffe och kaka.

Precis som Glenn har jag också ett stammisställe. Ett ställe som besöks sena kvällar, vid lunchdags eller en lördagsförmiddag. Anledningen till att det är just ett stammisställe för mig är väl att det ligger nära hemmet. Men så är det självklart ganska trevligt också.

Vilket ställe är det då? *trumvirvel* Tweeds Inn på Klostergatan. Gamla Ladan.
Ett otippat ställe kanske, men också en restaurang/pub/bar som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Faktiskt.
Tweeds Inn är mycket av en sportsbar och sänder flera matcher, är även uppladdningsställe för Jönköpings Södras supportrar, kör en populär after work-buffé och har musikquiz då och då.

I november 2013 brann dåvarande Ladan som låg i samma lokal och när ägaren skulle bygga upp verksamheten igen valde han att totalrenovera. Klokt! Ägaren förvandlade lokalen till en brittisk/irländsk/skotsk pub med mörka möbler, grönrutiga tapeter och baren i fokus.

På menyn finns bland annat hamburgare, nachoskorg, någon pastarätt och en ryggbiff – en ganska klassisk kvarterskrog-meny och inget speciellt, helt enkelt.
Det här besöket beställde jag och mitt sällskap varsin avokadoburgare. En hamburgare med nachoschips och guacamole i, till serveras grillad majskolv och pommes.
Själva hamburgaren då… Ja, brödet är nog inte bakat på plats. Köttet och innehållet i övrigt smakar bra, köttet var lite väl salt dock och lite för stekt. Sedan är det ju klassiskt med färdigköpt guacamole och coleslaw som inte smakar så mycket.

Alltså Tweeds Inn är inget ställe med femstjärnigmat, men det är en trevlig atmosfär och det brukar vara ett bra hängställe. Ett tips helt enkelt, om man inte har besökt det.

Prisnivå:
Hmm… Kanske runt 90 kronor för måltid och dryck? Eller lite billigare kanske?

Nu när sommaren äntligen har hittat till stan, man har jobbat en vecka och det är fredag så kan man allt unna sig något!
Nuförtiden går det faktiskt bra att hitta bra glass i Jönköping och idag tänkte jag bara snabbt tipsa om ett ställe.Lilla Glassfabriken som ligger vid Kristine Kyrkan på Östra Storgatan. Underbart god italiensk glass i rejäla portioner.
Alla glassar är ”hemmagjorda” och det känns verkligen.

Smakutbudet är varierande, det skiljer sig helt enkelt från dag till dag vilka smaker som finns och det finns en del intressanta och nya smaker samtidigt som klassiska smaker som choklad och vanilj givetvis finns på menyn.

Själv tog jag idag blåbär, fransk vanilj och cheesecake.

Så passa på att njuta nu, snart är det dags att skrapa rutorna på bilen igen!

Första gången jag hörde talas om konceptet raw food var i Köpenhamn för tre till fyra år sen, där hade det verkligen boomat fullständigt och jag tyckte idéen om oupphettad, ekologisk och väldigt ofta vegansk mat var skitbra! På den tiden var jag vegan och lite mer rabiat än vad jag är idag. Nu med lite eftertanke så tycker jag kanske att raw food är ett utmärkt komplement till en mer varierad kosthållning snarare än att man uteslutande äter sin mat rå.

Den här recensionen ska inte bli en genomgång om vad det innebär att tillaga och äta raw food, men för er som vill läsa mer så finns det en ganska fin guide här.

Gänget bakom Open new doors slog upp portarna i Myogas lokalar på Västra Storgatan i början av 2015 men annonserade tidigare i somras att de inte kommer fortsätta sin verksamhet – i stället för att låta kaféverksamheten gå i graven så styrs nu skutan av personerna bakom Myoga och konceptet är detsamma; ekologiskt, grönt och rått.

Som jag förstod det så fanns det inget luncherbjudande utan det är en stående meny som serveras så länge det finns, jag kan ha fel där – men jag kom dit en stund efter 15 och då gick det bra att beställa.
Jag valde en thaiwok med jordnötssås, sallad, böngroddar, morötter, vindruvor och jordgubbar.
Kring smaken finns det absolut ingenting att klaga på, enormt gott och allting känns superfräscht. Det är precis det här jag efterlyst, vegetariskt mat som lagas för alla.
Det enda negativa vore kanske att portionerna är lite lite små, för mig som är ganska liten i maten så är det inget problem men jag kan tänka mig att det finns personer vars magar kurrar betänkligt ganska kort efter måltiden.
Så för den hungriga så kanske en liten efterrätt är att föredra?

På menyn i övrigt så erbjöds det en grekisk sallad och en macka gjord av någon slags böna, minns inte exakt vilken. Kan eventuellt ha varit mungbönsbröd med någon röra till, såg gott ut åtminstone!
Allting är vegetariskt och glutenfritt så det är väldigt inkluderande även för den som har allergier eller alternativ kosthållning.
Utöver de rätterna så serveras det smoothies, juicer och fikabröd. Jag tyckte mig faktiskt även se en kaffebryggare i bakgrunden, ÄVEN fast kaffe inte är raw. Kanske har de en lösning på det också? Något slags oprocessat oupphettat kaffe? Nej det låter faktiskt inte särskilt spännande – det är nog helt vanligt kaffe!

Sedan Myoga tog över taktpinnen så har de även sänkt priserna något, men de ligger fortfarande i dyraste laget kan jag tycka. 110 pistoler fick jag hosta upp men då ingår måltidsdryck, som i mitt fall var vatten.

Lokalen är jättefräsch och det finns absolut ingenting att klaga på där men skulle det inte vara trevligt att ha lite musik i bakgrunden?
Ja, det är ju petitesser såklart – jag kommer helt säkert att komma tillbaka även om de inte spelar musik!

Prisnivå:
Som lunch, hög. Som á la carte? Åt det lägre hållet, allt är relativt.

Sommaren har passerat och restaurangerna runt området Atollen har nu öppnat upp för hungriga gäster. I juli skrev jag ett blogginlägg där jag försökte sammanfatta vad det är som händer på området och vilka restauranger och kaféer det är som öppnar.

Nu har nästan alla öppnat.
El Gordo öppnade den senaste veckan och Jönköpingsborna har nästintill vallfärdat till tapasrestaurangen. Om det beror på att det finns en stor chans (risk?) att se och/eller träffa HV-spelare eller om det handlar om maten, låter jag vara osagt. Några reaktioner som har setts på sociala medier är i alla fall: ”Grymt ställe”, ”Riktigt fint”, ”Bra mat”, ”Små portioner”, ”Jättebra service, ”Inte så bra service” och ”Trevlig atmosfär”, ganska blandat som ni ser…

Veckorna innan El Gordo öppnade var det även dags för NEO att öppna upp igen, men med nya ägare i form av Jens Markulf (till vänster på bilden ovan) och Per Samuelson. Även dit drog sig väldigt många Jönköpingsbor och den nya menyn med tapasrätter med inspiration från Barcelona och Rom, samt en pizzameny verkade gå hem.

Och på de här öppningarna finns det ju en hel del reaktioner förstås. För mig är det framför allt två som dyker upp i huvudet: 1) KUL, att Jönköpingsborna besöker nya ställen och uppenbarligen är sugna på nya restauranger – trots utbudet som redan finns. 2) FASEN vad tråkigt att Munksjöns norra strand nu blir något slags tapasställe.

Missförstå mig rätt. Jag älskar tapas. Tapas skapar en social måltid och är ett bra sätt att umgås. Smidigt med smårätter som gör att man kan äta lite av allt och trots det bli mätt. MEN – varför öppnar allt samtidigt och typ på samma ställe?
Hade det inte varit roligare med någon annan typ av restaurang? Självklart är det svårt att veta vad konkurrenterna kör för koncept innan man öppnar, men ändå. Vill man inte vara unik?

Jaja. Jag är egentligen inte negativ till de här öppningarna så tro inte det, det är jättebra att nya ställen öppnar – och det är kul att de gör det vid Munksjön. Och jag ser redan nu framemot att besöka både El Gordo och nya NEO. Tror att det finns potential till högt betyg… 🙂

Jag och min familj reser ibland, två till tre gånger per år så tar vi vårt pick och pack och lämnar Sverige.
Vi har försökt åka till lite fräsigare ställen varannan gång och lite mer trista charterställen varannan gång. Nu senast så firade vi julen i Ugandas huvudstad Kampala och om tre veckor så åker vi på en helt vanlig resa till Grekland med tillhörande Bamsehotell och så vidare.
Det man lär sig av att resa, bortsett ifrån det självklara – hälsningsfraser, ölpriser och att hitta lite här och var – är att synen på vegetarisk mat varierar enormt.

På somliga platser så lägger de väldigt lite etiska aspekter på den vegetariska maten och den äts av rent ekonomiska skäl, där är köttätandet alltså en ren klassfråga.
Problemet är att på sådana platser så är den generella kunskapen om vegetarisk mat rätt låg, har de bacon så kan de mycket väl strössla den vegetariska rätten med det som en bonus. ”Just for flavour!”
En restaurang som heter Vegan House kan mycket väl inte servera en enda vegetarisk rätt, men namnet låter fräckt och de skiter rätt mycket i vad det betyder. Och så vidare.
I Asien är det inte ovanligt att de använder fiskolja i sina vegetariska rätter och att de kryddar den med att slänga på en rejäl näve ”baby shrimps”, just det – bebisräkor.
De lagar alltså inte vegetarisk mat för vegetarianer, de lagar mat som inte innehåller kött helt enkelt.

Om vi bortser ifrån den rena bristen på kunskap så är det något jag efterlyser i Jönköping också. Varför lagas det inte vegetarisk mat som riktar sig mot alla?
Kolla på den arabiska matkulturen, det bokstavligen talat kryllar av vegetariska rätter som inte alltid ens kallas vegetariska. De råkar bara vara det och den är ett naturlig inslag av köket.

Är Jönköpingsborna så besatta av att äta vår planet till döds? För all del, ni behöver inte bry er om djuren. Skit i dem. Men miljön, är den oviktig? Ja, det är klart, den småländska kristendomen gifter sig inte särskilt bra med en progressiv syn på mat och ett anstormande klimathot.

I Sverige i allmänhet och i Jönköping i synnerhet erbjuds samma ledsamma vegetariska pizzor, hopplöst daterade mozzarellamackor med pesto, samma puréliknande rödbetsburgare med chevré och här och var så nöjer de sig med en gräslig grillad rotselleri!
En och annan hajpad foodtruck som inte ens bemödat sig med att ordna fram vegetariska alternativ. Varför? Ptja, hipsterskäggen föredrar väl smaken av kött antar jag?

Skärp er!
Och tills ni gjort det så får jag fortsätta drömma om friterad kumminost, koreansk och mexikansk crossover och en helt vegetarisk hamburgarmeny med mer än ett alternativ.

Ps. Hatten av till O’learys som blir först i stan med att servera den veganska maträtten Oumph i flera olika framföranden och med veganska tillbehör. Ds.

Om personalen är usel kan även fantastisk mat ge en riktigt dålig matupplevelse. Ungefär så var det när jag och ett gäng kollegor besökte Munchie’s ”nya” restaurang på Kungsgatan på Väster i Jönköping. Men jag ska ta det från början.

När Munchie’s öppnades var det i en liten lokal på Liljeholmen. Där var servicen bra, personalen alltid trevlig och sådär bra på att småprata. Det var ofta mycket folk men det gjorde inte så mycket – maten var väl värd att vänta på.
Så bestämde sig då Fabio Chamoun, som äger hamburgerrestaurangen, att öppna upp ett ställe mer åt Torpahållet och lite mer centralt om man nu vill se det så.
Efter en lång renovering öppnade man under våren 2015 och Jönköpingsborna strömmade dit för att se om det nya stället var lika bra som det gamla.

Och ja. Nej, det var det inte – inte enligt mig i alla fall.
Vi beställde i förväg när vi skulle äta på ”nya” Munchie’s och tog även med oss maten därifrån. Men det bemötandet vi fick gjorde i alla fall mig glad för att vi inte satt kvar där…

Problemen med bemötandet stötte vi på redan när vi skulle få fram numret till det nya Munchie’s. Det fanns nämligen inte på hemsidan eller Facebooksidan (det gör det nu dock), så vi fick ringa det ”gamla” stället på Liljeholmen och be om numret till det nya. Ja, ni fattar – komplicerat.
I telefon var personalen mer otrevlig än trevlig men tog, även om det verkade ta emot, vår beställning. När vi kom till lokalen och skulle betala/hämta vår mat verkade det vara väldigt jobbigt för personalen. Efter ett antal suckar från kassapersonalen fick vi dock vår mat och vandrade tillbaka.

Maten då? Ja, alltså jag gillar Munchie’s hamburgare. Brödet är lite gult, antagligen tack vare gurkmeja, smakar sött och är lagom mjukt. Dressingen, köttet och grönsakerna skapar en behaglig smak med en bra kombination mellan sötma och sälta. Enda minuset är väl att köttet var lite för hårt stekt och lite smaklöst när man åt det utan något till. Men det var ändå inte farligt smaklöst.
Pommesen, som man kan köpa till hamburgaren, är inte så mycket mer än vanliga pommes, och det är förstås lite tråkigt.

Sammanfattningsvis då, det är tråkigt att god mat serveras av otrevliga människor. För min del gör det nämligen att jag antagligen inte kommer tillbaka. Då är det bättre att ta sig till Liljeholmen och besöka det ”riktiga” Munchie’s.

Prisnivå:
65 kronor för en hamburgare och sedan extra för pommes.

Jag är som bekant en man av den enkla skolan, lite sol och varm mat på en tallrik så är jag ganska nöjd.
Solen har dessvärre lyst med sin frånvaro större delar av sommaren men häromdagen så tittade den för ovanlighetens skull fram bakom den vita gröt som vi till vardags kallar för moln. Snabbt sprang jag för att inmundiga årets första starkölslunch ute i friska luften!

Likt Olle gick jag med solsken i blick mot Twin Citys uteservering, jag funderade på vad de skulle kunna servera för något smaskigt idag. Tankarna skenade, jag drömde mig till ett fjärran land med friterade ostar och en meny med mer än en rätt att välja på.

Jag väcktes ur min dröm, bryskt. De serverar ingen vegetarisk mat på lunchen. Jag fick en pizzameny placerad framför näsan.
Inget ont om pizza, absolut inte. Det fungerar alldeles utmärkt som måltid när man planerat för en starkölslunch, men ponera att jag skulle fortsätta jobba efteråt. Då fungerar inte varesig pizza eller starköl något vidare. Åtminstone inte för mig.
Nåväl.
Jag beställer en ”Gueto”, en pizza bestående av tomat, mozzarella, fetaost, oliver, soltorkade tomater och lök.
Efter tio minuter en kvart så har jag en vedugnsbakad pizza framför mig. Pizzan är tunn och fin med en lagom mängd topping, däremot så har de i vanlig ordning bränt kanterna å de grövsta, jag som är en kantätare får snällt kapa kanterna för att undvika den värsta cancerrisken.
Jag väljer att bifoga bild på den pizzan vars kanter inte hade slaktats fullständigt av Hades eldar.
Smaken i övrigt är okej, lite över medel kanske? Den tunna botten gör att man sopar i sig pizzan utan större bekymmer men jag vet inte om jag hade gjort ett högkvalitativt jobb på min arbetsplats efter skrovmålet. Återigen, det är inte den lunchrätten jag föredrar till vardags.

Om jag bortser ifrån det vegetariska lunchdebaclet så måste jag ändå ge twin en eloge för att de som en av få restauranger i stan ger sina anställda schyssta arbetsvillkor via ett kollektivavtal.

Så, även om pizzan är okej – skärpning Twin, få lite ordning på er vegetariska lunchmeny!

Prisnivå:
Över medel, 95 :- för varmrätt, dryck, kaffe o kaka. Ja, drycken i mitt fall ingick alltså inte.

I veckan besökte jag Hovrättstorgets eller numera foodtruckstorgets rök-generator för andra gången. Och för andra gången gick jag lika nöjd därifrån.

Det här är två grabbar som lyckats med ett grymt koncept i samlingsordet gastronomi. Kultur och mat. Efter lite snack medan vi väntade på maten berättade Joakim att ingen av dem egentligen hade någon utbildning eller längre erfarenhet av restaurangkök. Han sa att ”när vi nördar ner oss i något gör vi det ordentligt”. Jag är benägen att hålla med. Om nörderi leder till ett koncept som detta så är det uppenbart att man gjort sin hemläxa. Som branschkollega kan man inte annat än imponeras.

Streetfood-kulturen är hetare än någonsin och foodtrucksen syns allt oftare på städernas gatuhörn och torg. Att dessa två grabbar dessutom valt en container ger hela deras affärsidé en säregen känsla av punkattityd. Jag gillar det. David och Joakim är två personer jag känt lite sådär på håll genom åren i Gränna och att idag se dem brassa käk i sin mean machine till container är en ren fröjd för ögat.

Jag har tidigare inte varit ett big fan av pulled pork då den ofta tillagas dränkt i en söt och allt för rökig BBQ-sås. Men inte på Nonsense. Maten är enkel med rena smaker. Varje råvara har sin egen karaktär och bildar tillsammans en komplex smakupplevelse. Inget tar över det andra och alla smaker kommer fram.

Under mitt senaste besök testade jag deras standardrätt. Pulled pork i ett gudomligt luftigt bröd, lök, ost och fries och sällskapet åt en deluxevariant av förenämnda med picklad rödlök och BBQ-sås. Vi testade också deras egna majonnäs vilket i sin rätta benämning är – to die for.

Baksidan av Nonsenses medalj är den begränsade menyn. Det ska tillstås att jag hyser en allergi, en svårartad sådan, mot stora menyer. Man ska fokusera på att göra ett fåtal rätter riktigt bra. Stora menyer resulterar som regel i medioker tillagning. Dock så skulle containern på Hovrättstorget må bra av att komplettera menyn med ytterligare något eller några smakalternativ.

Som den skarpögde redan räknat ut kommer Nonsense att få ett högt och synnerligen välförtjänt betyg. Vän av ordning kanske frågar sig hur ett fast food-hak kan nå samma betyg som en fine dining-restaurang men det kan det givetvis inte. Betygen sätts utifrån den kategori man verkar inom. Nonsense är inte fine dining, men i kategorin lunch/fast food är man bäst i klassen.

Idag är jag numera ett pulled pork-fan. Nonsense – keep up the nörderi!

Prisnivå:
90 kronor för en lunch inklusive dryck. Schysst och billigt tänker jag med tanke på att det inkluderar 12 timmars kärlek av rök.

”Stans fräschaste salladsbar”, skriver Alcamo Pizzeria själva på sin hemsida. Och det kan nog vara sant.

40 ingredienser finns att välja mellan, det är med andra ord lätt att variera salladen mellan besöken. Alcamo, som ju vann pizza-kategorin i JKPG Matguide, ligger vid Östra torget och ligger med det även, om man är sugen på sol och bad, hyfsat nära Vätterstranden. Bra om man vill ha en snabb lunch eller en smidig middag.

Alcamo är en klassisk pizzeria, man beställer i kassan och personalen brukar vara trevliga – men inte mer än så. Salladsbaren är nära kassan så det går att studera innehållet ordentligt innan man beställer.

Det som känns unikt med Alcamos salladsbar är att det bland annat finns handskalade räkor och rostbiff. Men självklart går det även att fylla salladen med kebabkött, tonfisk, skinka, ägg och andra ”vanliga” salladsingredienser. Portionerna brukar vara rikliga så chansen att bli mätt är stor.

Det här blev en ganska kort recension för det är ganska lätt att beskriva Alcamos sallad: Det är gött helt enkelt!

Prisnivå:
En sallad kostar 85 kronor, ett ganska vanligt pris för en sallad tänker jag.

I det här blogginlägget ska jag försöka hålla mig kort. Delar av den här texten, framför allt de som rör Comfort Hotel, skulle kunna vara en recension. Men nu är det inte det.

I stället ska jag försöka mig på en lista, en lista med ett par ställen där man nu under sommaren kan avnjuta frukost i Jönköping. Frukost på hotell, men även på kafé. Frukost som är mer än en torr ostfralla, frukost som är mer än äggröra och bacon. Ja, ni förstår.

Fem frukostställen i Jönköping som är extra bra sommartid (utan inbördes ordning, allt handlar om vad man är sugen på!):

+ Comfort Hotel Jönköping.
Ett centralt hotell med en prisvärd frulle med vattenmelon, frallor, äggröra, bacon, kaffe och juice. Enkelt. ”Hotelligt”. Gott. Centralt. Och ett stort plus: Oftast inte jättemycket folk, passar med andra ord bra om man vill kunna småprata med en kär vän/släkting/partner utan gap och skrik som stör.

+ Naked Juicebar (stan eller A6).
Så här: Ibland vill man bara ha energi och något nyttigt till frukost. Då tycker jag att en smoothie/crusher eller annat fräscht från Naked Juicebar är gött. Som sagt – det är fräscht, smidigt och somrigt. Mm. Plus: Finns både i stan och på A6.

+ Café Koppar.
På sommaren är det okej att ta sovmorgon och då är det också okej att starta dagen med en varm macka. Och det gör sig bäst på Café Koppar på Tändsticksområdet. En varm macka som oftast är en riktig smakfest och en god kopp kaffe, det kommer man långt med.

+ Olgas Crêpes & Gelato.
Hehe, ja, pannkakor med glass kan faktiskt vara en frukost! Lovar! Och på Olgas kan man hur lätt som helst varva gott kaffe, glass och pannkakor (eller Crêpes då) med skönt häng. Fin lokal, mysig atmosfär och trevlig personal.

+ Bernards (finns både på Väster (min favvo!) och vid Atollen).
Det finns nog inget bättre än att vara lagom hungrig och kliva in på ett kafé där det doftar nybakat. Så där så man vet att man måste äta en macka, men inte kan stå emot och köper något sött till ”efterrätt”. Och så är det på Bernards.
Mitt favoritställe, av de två som finns, är det som ligger på Väster, nära Rådhusparken. Deras frukostbuffé brukar hålla hög nivå och deras mackor/frallor är alltid goda och mättande. Och bakverken, hehe, är också oftast väldigt goda… Klassisk kaféfrukost.

Efter en trevlig eftermiddags aktivitet med goda vänner så var vi hungriga (och lite sugna på en öl) så hela gänget styrde mot piren för mat och dryck.

Dal Baffo på Piren skulle det bli för några i sällskapet var sugna på pizza.
Vi satte oss till bords i den nästan tomma lokalen, okej, det var lite folk på uteserveringen men inte mycket…

Där fick vi sitta.
Ingen kom och frågade om vi ville ha något att dricka. Ingen kom och hälsade oss välkomna. Ingen kom och gav oss menyer. Det enda som hände var att servitriserna gick förbi och blängde lite surt och då och då hängde i baren och drack dricka.

Så det här blir en fantastiskt kort recension och samtidigt en total sågning. För efter 20 till 25 minuter utan så mycket som ett litet erkännande att vi var där (förutom de sura blickarna, så vi vet att de sett oss) så reste vi oss och gick till ett annat ställe. Tydligen var det inte intressant att servera ett sällskap på åtta personer…

Så recensionen blir: Undvik! I alla fall om du vill ha någon som helst service.

Prisnivå:
Vet inte, men det är säkert dyrt också.

Caroline Larsson heter jag, är 27 år gammal och för närvarande bosatt i Gränna, tre mil norr om Jönköping.

Här ägnar jag mina dagar åt att driva Hotel Amalias Hus – ett fyrstjärnigt boutique- och konferenshotell tillsammans med min sambo. Jag är från början dock ingen Grännabo utan föddes i Sveriges regnigaste stad – Borås.

Efter en omväg med några år i Spanien där jag växte upp på lite annat än köttbullar och falukorv (och därmed inte sagt att jag inte älskar något så enkelt och svenskt som falukorv och makaroner) så landade jag åter i Sverige men denna gång i Gränna och har sedan 16 års ålder aldrig pysslat med något annat än hotell- och restaurangbranschen. Med en familj som drivit hotell i tre generationer så kan man nästan tro att jag avlades fram för att föra traditionen vidare. Och så blev det!

Mat och vin har med tiden utvecklats till en stor passion för mig och efter avslutad hotell- och restaurangutbildning, otaliga restaurangbesök i kombination med eget utövande av såväl matlagning som och vindrickande så har jag skaffat mig en egen säck av kunskap och tycke om vad som är gott.

Idag är gastronomi något jag väldigt gärna talar om för vad är trevligare än en god måltid i goda vänners lag. Det kanske låter som en kliché, men i min värld så är det är inte mycket annat som slår det. När mina ögon en dag helt oväntat landade på Alices tweet om att de sökte matglada människor så kunde jag helt enkelt inte låta bli att höra av mig till henne.

Och så är dagen kommen. Där jag kommer att få dela med mig av det jag gör allra helst; att nyfiket botanisera i Jönköpings växande restaurangutbud och förlusta mig i förutsättningarna av en fulländad måltid. Maten, vinet och miljön.

Väl mött!

/Caroline

Lite kort om mig:

Favoritkök: Franskt brasserie, svenska klassiker.
Dricker helst: Nebbiolo eller Pinot Noir.
Favorit på menyn: Kalix löjrom på smörstekt toast tillsammans med en väl frostad trögt rinnande OP.
Min matstad: Paris.
Favoritrestauranger:

Brasserie Lipp i Paris

Restaurang AG i Stockholm

Mäster Anders i Stockholm

Nostrano i Stockholm

Le Bistrot Flaubert i Paris

Restaurant Maven i Köpenhamn

Vanan trogen så fortsätter jag recensera ställen som redan recenserats en gång tidigare på sidan, ett okonventionellt grepp – jag vet. Sån är jag!
Den här gången föll lotten på Pique Nique, detta Klostergatans hipsterparadis som till råga på allt kammade hem en topplacering i undersökningen om stans bästa vegetariska matställe.
Ribban är som man säger, lagd.

Stället är ju mysigt och det känns genuint, omaka möbler och begagnade böcker. Jag tycker väl i och för sig att de skulle kunnat dra det ännu lite mer på retrospåret och maxat temat, nu går de bara halvvägs.
Ett litet minus får stället för att det är obarmhärtigt varmt där inne och uteserveringen erbjuder inte särskilt många sittplatser.
Fördelen med värmen var väl då att jag fick en ursäkt att beställa en stor öl för att säkerställa vätskebalansen, vad gör man inte för att rättfärdiga sina beslut? Jag är lite av ett geni på det sättet.

Pique Niques meny består till stora delar av tapasrätter, det vill säga smårätter – man beställer ett gäng för att få en komplett måltid så att säga. Ungefär hälften av rätterna är vegetariska så det är ju ett plus i kanten.
Vi valde vitlöksbröd, marinerade svarta- och gröna oliver, bruschetta, quesadillas och gratinerad fetaost.
Samtliga rätter var ju okej men inget extraordinärt, vitlöksbröd är vad det är – likaså oliverna, det är ju svårt att spexa till det.
Smakerna är lite trista men det är gott, tryggt och säkert. Både bruschettan och vår quesadillas är riktigt bra.

Prisnivå:
Medel, 30-60 :- / smårätt.

Att kliva in på Mackmakeriet är som att kliva in i en tidsmaskin, jag kan inte påminna mig om att stället förändrats sen jag besökte det första gången för typ tio år sedan.
Menyn är oförändrad och stereon spelar The Cure, nästan som en parodi av det typiska 2000-talskaféet.
Missförstå mig inte, inredningen är okej! Lite retroprylar och lite böcker här och där. Men det skadar inte att uppdatera sig med jämna mellanrum.
Menyn är på rätt många sätt deppig, baguetter med skagenröra, köttbullar och mozzarella och så vidare. Ni fattar, tiden har stått stilla men man får väl vara glad över att det inte är mackor toppade med valnötter, honung och chévre.
Innegården är förstås härlig, även fast det känns som om man sitter på någons bakgård. Rätt stressigt kan jag tycka.

Vi beställer en vegetarisk pastasallad och en mozzarellabaguette.
Salladen består av pasta, röd pesto, ruccola, körsbärstomater, rödlök, soltorkade tomater, fetaost och svarta oliver och är på sin höjd godkänd, knappt godkänd bör kanske påpekas. Den är rätt deppig och duger som bukfylla.

Baguetten är inte särskilt mycket roligare den, bröd, smör, sallad, någon slags dressing, mozzarella, boooom! Klart. Det blir inte bättre än så och det är knappt godkänt.
Det tar emot att säga men att köpa en baguette på typ Subway är festligare än den Mackmakeriet erbjuder, på Subway är det i och för sig galet osoft att sitta så Mackmakeriet är trots allt att föredra.

Prisnivå:
Om det hade varit gott så hade det varit relativt billigt, baguette och läsk 69 :- salladen kostar utan dryck 60 :-.

Efter att ha flanerat runt i city så var det dags för lite lunch. Eftersom vädret har varit sådär så längtade kroppen efter en annan världsdel och då fick det bli asiatiskt. Närmare bestämt Rosegarden vid Hovrättstorget.

Här serveras en massiv lunchbuffé med alla möjliga rätter. Jag gillar speciellt att de har sushi och dim sum (dim sum är ångkokta degknyten med fyllning typ). De har även något som de kallar krispig kyckling, nu pratar vi jättekrispig kyckling med nån söt sås på. Jättemumsiga. I övrigt finns det en väldans massa grejer att välja på, olika wokblandningar, friterad kyckling, fisk, vårrullar, nudlar, ris och såser.
Maten känns fräsch, nylagad och är jättegod.

Stället är relativt nyöppnat och således fräscht.

Det som man kan klaga lite på är väl att stället är väldigt populärt vilket gör att personalen hinner knappt med att få undan disk och det blir snabbt kö till buffén. Maten fylls på snabbt när den tar slut och det är ju bra.

Prisnivå
Buffén kostar 95 pengar, då ingår dricka och kaffe. Även en liten dessert ingår men vill man ha mjukglass till får man lägga till en guldtia. Tack vare den breda buffen så tycker jag det är prisvärt.

Som lunch eller som väldigt sen kvällsmat på väg hem från någon pub/bar brukar Pastabageriet i Jönköping vara ett bra val. Enligt min analys av hemsida och utbudet består affärsidéen av att Pastabageriet ska erbjuda färsk pasta med olika tillbehör/såser i olika storlekar. En bra affärsidé, med andra ord.

Pastabageriet finns numera på två ställen i Jönköping, dels precis vid Juneporten och jättenära uteställena Glädje, Centrum Bar, Harrys/Sliver och bion. Det andra ligger precis vid Lasarettsparken, rakt över Pique Nique faktiskt.

Och den här recensionen bygger på ett besök i den andra av de två lokalerna. Men att skriva lokalerna är egentligen inte rätt, den vid Lasarettsparken är nämligen bara som en lucka där du beställer din mat, betalar och sedan går vidare och äter på valfri plats.

Enkelheten i ett besök på Pastabageriet är nog det jag gillar mest. Du läser menyn som består av bland annat räk-, kräft-, pesto-, carbonara-, köttfärssås- och kebabpasta, väljer en rätt, beställer, betalar, väntar en kort stund och får maten. Smidigt, snabbt och framför allt gott.

Det märks att pastan är färsk, den riktigt smälter i munnen. Carbonaran som jag åt den här kvällen var lagom gräddig, baconen var stekt och knaprig och det var lagom mycket sälta.
Något som Pastabageriet kanske ska utveckla är ytterligare rätter, men kanske även att se till att fråga gästen vilken pastasort man vill ha – för det står nämligen på menyn. ”Välj din pastasort”, och då borde man ju även få göra det. Tänker jag.

Men i alla fall – är du sugen på pasta och vill ha den snabbt, då är det Pastabageriet som gäller. Oavsett om du är på väg hem från krogen eller om det är lunchdags.

Prisnivå:
Small 60 kronor, medium 65 kronor och large 70 kronor. Prisvärt.

Att Jönköping växer är inte något som direkt går att missa. Under några år har flera nya stadsdelar tillkommit och då även, såklart, nya restauranger och kaféer.

Det senaste tillskottet är Atollen. Området som gränsar till Norra Munksjön och populära Bryggan där N.E.O och Bryggan Café & Bistro, som drivs av syskonen Erik och Johanna (på bilden ovan), huserar. I Atollen finns sedan ett tag tillbaka Bernards och Burger King, men nu är fler restauranger på gång.

I veckan öppnade Coffeehouse by George upp sitt andra kafé i Jönköping. Lokalen ligger mot Munksjön, har en stor uteservering och ser ut att vara inredd med de allra senaste trenderna om man ska tro de lokala mediernas bilder. Ett hett tips för de som vill prova något nytt.

Klart sedan länge är att Freddie’s Sportsbar (ex-fotbollsspelarens Fredrik Ljungbergs kedja) och en resturang signerad de förra HV-spelarna David Petrasek och Björn Melin ska öppna. Och det är den sistnämnda restaurangen som känns mest intressant så här på förhand.

Anledningen? Absolut inte att det är två ex-HV-spelare som står bakom utan det faktum att det är en tapasrestaurang. När det blev officiellt att Petrasek och Melin skulle öppna restaurang sa ryktet på stan att det handlade om husmanskost. Inte så hett.
Men det här – tapas vid Munksjön kan bli riktigt bra!

Restaurangen heter El Gordo, öppnar den 7 augusti och enligt ställets Instagram-konto ser det ut att kunna bli riktigt bra. Snyggt om inte annat.

En mycket varm och solig fredagskväll besökte jag Piren och Restaurang Tullhuset. Miljön, sällskapet och vädret gjorde det till en trevlig kväll. Men allt annat – mat och service – var nära att sänka kvällen totalt.

Men vi inleder med det positiva.
Tullhuset är den första restaurangen på Piren, har bord inom- och utomhus, uteserveringen består av runda bord med vita stolar men även en del loungesoffor. Som gäst kan du antingen sitta vid ”gatan” eller mot Vättern, det finns en sittplats för alla helt enkelt.
Negativt för stället är dock att borden är små och att stolarna är enorma, med andra ord är det inte så smidigt att trycka ihop ett större gäng – men det brukar lösa sig helt okej.
Tullhusets uteservering är en riktigt bra uteservering, skulle jag säga.

Dryck beställer man antingen i baren eller via servitris. Och här märks en stor skillnad.
Servicen i baren är bra, trevligt och man får det man ska ha. Servicen vid bordet var den här kvällen inte så bra. Servitriserna var inte uppmärksamma, glömde bort beställningarna och verkade hellre vilja vara gäst än anställd.

Vid 20.45 hade vi suttit på Tullhuset ett tag och blev då sugna på en bit mat, en meny hade vi redan på bordet så det behövde vi inte be om. Jag fastnade snabbt för kategorin sallad i menyn och beställde en räksallad. När det på menyn står under en egen kategori och kostar 119 kronor tolkar jag det som att sallad är som en huvudrätt.

Efter drygt en timme hade vi fortfarande inte fått vår mat och frågade då serveringspersonalen om de visste var vår beställning tagit vägen. Här bör tilläggas att det var mycket folk på plats men de flesta hade redan ätit eller åt från buffén. Med andra ord borde det ha funnits tid till vår sallad…

Men till slut fick vi då vår sallad.
Och vilken besvikelse det var! Verkligen inte värt all vänttid.
I meny stod det att räksalladen bestod av bland annat handskalade räkor, ägg, avokado och sallad. Räkorna var antagligen handskalade för det var skal kvar och på tallriken, äggen var få men bra, avokadon (som det ändå kändes som skulle ha en central roll i rätten) var två tunna skivor och salladen var dränkt i en sweetchili-aktig (och ganska stark) dressing.
Portionen var liten och verkligen inte värd 119 kronor.

Att en räksallad är kryddad med chili borde framgå tydligt i menyn, tycker jag. Och personligen tycker jag nog att en räksallad ska hålla en fräsch/citron-smak snarare än en tung/chili. Det kändes som kockarna på Tullhuset har försökt att göra en ny variant av en klassisk rätt, men inte riktigt hamnat rätt.

Prisnivå:
119 kronor för en sallad känns lite typiskt ”Vi har ett bra läge nära Vättern, så därför tar vi för mycket betalt”.

Vad passar bättre en härlig sommardag än en liten utflykt och fika?

Jag som bor i Tenhult passar på att recensera och tipsa alla er andra om en lagom utflykt och riktig go-fika på farmors vis.

Hembygdsgården i Tenhult som är öppet ett par månader under sommaren är ett litet fik som drivs av Hembygdsföreningen och Slöjdföreningen i Tenhult. Lätt att hitta utmed gamla nässjövägen, ligger strax innan man kommer fram till Tenhult på vänstersidan om man nu kommer från Jönköpingshållet.

Här är det hembakt som gäller, på riktigt. Lite som att komma hem till farföräldrar med sju sorters kakor, hembakta bullar och sockerkakor. Utbudet är varierat beroende på lite vem som har bakat, men en del verkar stående. De har även frallor som är hembakta och det brödet är fantastiskt gott. Vilket allt deras fikabröd är. Det är nåt visst med hembakt som är gjort med hjärta.

Miljö och läge då?
Det är en hembygdsgård, det vill säga röda små stugor och stor gräsyta med bord. Det finns även en lada med lite utställning och försäljning av diverse. Ytan att fika inomhus är väldigt begränsad så fint väder är att föredra här.

Service?
Här är det ideella som sköter fiket, men servicen är bra. Det som är lite sämre är att de inte tar kort när man ska betala. Det borde man enkelt kunna lösa. Eller i alla fall Swish som numera finns även för föreningar.

Nåt som kan bli bättre?
Njae förutom att kanske erbjuda något mer betalningssätt för de som inte har kontanter så tycker jag att det är ganska bra. Men det beror ju på vad man förväntar sig..
Det är ju inte hit du åker om du vill ha massa fräna kaffesorter eller avancerade mackor. Men för en hembygdsgård är det vad man förväntar sig.

Man kanske skulle kunna erbjuda någon ”matigare” smörgås så man kunde ta en sommarlunch där? Varför inte en köttbullsmacka med hemmagjorda köttbullar?

Prisnivå
Billigt billigt billigt!! Och mycket för pengarna. Kaffe kostar 10kr, fralla 15 kr. Bulle 10 kr, kakor 5kr… Ja ni fattar. Man blir inte direkt ruinerad här.

Vän av ordning vet ju redan att Bada Bing recenserats här på sidan (den hittar ni här), men jag tar som vanligt ett vegetariskt nackgrepp på ställena jag besöker och lägger ytterst lite vikt vid köttets stekyta.

Sommaren har ju äntligen kommit till Jönköping så jag och min lilla familj beslutade oss för att testa uteserveringen för första gången.
Vi hinner knappt sätta oss innan vi får en varsin meny under näsan, booom!
Servitören frågar vad vi vill dricka liksom på uppstuds och inom loppet av en minut så har vi glasen framför oss.

Fokus på menyn är ju kött såklart, men ett vegetariskt alternativ har de ruskat fram. ”Glada kossan”, en grönssaksburgare med Bada Bings egen dressing, cheddarost, sallad, tomat och inlagd rödlök.
Vi väljer även en ”vanlig” pommes och en gjord på sötpotatis.

Enligt menyn så finns det inget vegetariskt alternativ för barn men vi frågade inte servitören om det var möjligt att ordna så det vore orättvist att dra några negativa växlar av det.

Om det gick snabbt att få drycken så var det tvärtom med maten, nu kan det iofs vara så att vi kom mitt i en liten rusning då uteserveringen faktiskt var fullpackad. 25 minuter tog det nog för oss att få vår mat, inte häpnadsväckande länge kanske men med en 2,5-åring som var ivrig att få sin mat så är det en ocean av tid.

Maten är dock värd att vänta på, men burgaren är återigen ett ledsamt halvfabrikat, vilket är ett mysterium i mina ögon. Varför sysslar bra restauranger med sånt trams? Lathet? Okunskap?

Men allt annat är faktiskt riktigt riktigt bra. Brödet är kanon och är som Alice skrev i sin recension bakat på Annie Johanssons bageri och dressingen är hopvispad på Bada Bing.
Helheten är med andra ord riktigt bra!
Av de två sorternas pommes vi beställde så får jag nog lov att säga att jag föredrar den klassiska varianten, med det inte sagt att sötpotatisvarianten var dålig utan det är snarare en smaksak!
Till våra pommes så valde vi även den av servitören rekommenderade chipotlesåsen, en sås som var god men i rinnigaste laget. Ett par sekunder vispande till hade inte skadat, men det är ju petigt av mig förstås.

Stämningen på restaurangen kan närmst beskrivas som att kliva in på klädbutiken Carlings, snubbigt men väldigt trevligt och det känns genuint.
Personalen morsar glatt och det är nästan så att jag får känslan av att att de ska high fivea mig och kalla mig för ”mannen”, vilket lyckligtvis inte händer.
Ett extra plus får jag ge dem för att de har tålamod för att min något rastlösa son som envisades med att springa in och ut ifrån restaurangen och glatt och ganska högt hojta ”KO! KO! KO! KO SOVER!” (det står alltså en kossa i naturlig storlek, dock av plast, i entrén).

Prisnivå:
Medel! Vi betalar 89 :- för burgaren och 25 :- för vanliga pommes o 39 :- för den lite mer exklusiva sötpotatisvarianten.

Förra veckan besökte jag restaurangen, eller kvarterskrogen, Pique Nique. Den här restaurangen ligger i hörnet, i en gammal livsmedelsbutik tror jag, nära Lasarettsparken. Pique Nique kör lunch varje dag, en populär AW på fredagar och melodikrysset-häng på lördagar.

Lokalen är inredd med retro-, vintage- och secondhandstil. Väggarna består av bokhyllor med en hel del fina böcker, udda tavlor och annat som ser ut som riktigt bra loppisfynd. Pique Nique har en mysig känsla helt enkelt.

Och den där mysiga känslan genomsyrar allt på restaurangen. Bemötandet från personalen är naturligt, omtänksamt och avslappnat. Det är lite som att komma hem till någon man känner riktigt väl och slå sig ner i deras vardagsrum… 🙂

Maten då?
Just den här dagen åt jag en nykomling i Pique Niques utbud – en sallad med mozzarella, kyckling, rostade rotfrukter och en hel del annat gott. Och det var en väldigt bra sallad. Mer matig än på andra ställen, god smaksatt kyckling och trevligt med färsk mozzarella. Kanske att man skulle kunna servera kycklingen varm till? Annars var det mycket bra.

(Och jag kan tillägga att Pique Niques tapasrätter är något utöver det vanliga – men det kommer i ett annat blogginlägg…)

Pique Nique är helt enkelt ett väldigt mysigt ställe. Hit kan du gå och fika, äta lunch, fira något på kvällen och bara umgås. Det finns dock en stor risk för att du inte vill gå därifrån utan fastnar framför en av bokhyllorna…

Något som skulle kunna bli bättre då?
Jo, det var det där med varm kyckling då. Men framför allt tycker jag att ägarna ska överväga att byta ut kopparna till lunchkaffet. Tallrikarna som maten serveras på och glasen känns unika, men kaffekopparna är ”reklam”koppar från Zoegas. Det hade definitivt varit roligare, och mer passande, med lite mer unika koppar – tycker jag.

Prisnivå
Lunchen kostade, om jag inte minns helt fel, ungefär vad en vanlig lunch med kaffe och kaka kostar…

Japp. Jag var bara tvungen att testa det senaste ”haket” i Jönköping med, det osedvanligt dåliga, namnet JFC (Jönköping Fried Chicken).

Så in med ungar och hela faderullan för att testa!
Lokalen ser ut som en vilken snabbmatsrestaurang som helst, och servicen motsvarar intrycket. Det vill säga, välj på tavlan, betala och få din mat.

Nu vill jag påpeka att min barn gillar friterad kyckling och jag kan tycka det är rätt gott också. Men det här är inte bra. Det är rent ut sagt dåligt.

Tråkig kyckling som inte ens är krispig och mjuka pommes…

Inte ens barnen gillade det eller åt upp, och de brukar inte vara så känsliga…

Varför göra en kopia på en snabbmatsrestaurang och inte ens göra det bra?
Nej, undvik blir mitt råd.

Prisnivå:
Övre delen av snabbmatsmat, jag gav 89kr för en meny, plus några kronor för en chiliketchup. Inte värt.

Condeco är den senaste i raden av alla kafékedjor som slagit upp portarna i stan och det har varit öppet i ett drygt år.
Den spontana känslan är att det är kaféet i stan som satsat mest på sin ”matmeny”, kafédinosaurier som bakad potatis, sallader och ”matiga mackor” finns såklart fortfarande kvar men Condeco har satsat på en lite bredare kulinarisk repertoar.
Bra initiativ!
Ett annat initiativ som är MER än bra är deras ”gröna måndag” då alla rätter som serveras är vegetariska, något som mer ställen i stan borde ta efter – såklart!

Condeco har satsat på ekologiska och rättvisemärkta produkter, skitbra! Lite synd att de inte kritat på ett kollektivavtal för sina anställda och på det sättet även rättvisemärkt sina anställdas löner. De är knappast ensamma i kafébranschen med att ha taskiga villkor för sina anställda men av en så pass etablerad kedja så förväntar man sig lite mer.
Skärpning!

Nu till maten, jag har varit en relativt trogen kund sedan portarna till den uppfräschade före detta banklokalen slogs upp och jag tycker att menyn ser mer eller mindre identisk ut idag som för ett år sedan.
Vissa rätter kanske har bytts ut men förändringen är åtminstone mycket liten, ganska trist, även om rätterna är goda.

Idag tog jag som ganska många gånger förr deras sopplunch och den består som vanligt av linssoppa, ”hälsobuffé”, bröd, vatten o kaffe. Värt att notera är att menyn erbjuder en hel drös vegetariska alternativ och en del av fikabrödet är veganskt. Jättebra!
Hälsobuffén ser ut ungefär som alltid, linser och bönor, lite råkost, en potatis- och en pastasallad. Brödet är alltid av samma modell, något slags ljust surdegsbröd. Jättegott, men lite tråkigt.
Inget nytt under solen men som jag skrev innan, buffén är god men lite tråkig och skulle må bra av lite förändring.
En gång hade de i och för sig piffat upp buffén lite med en anrättning som smakade idmoninsalva, riktigt tråkig smakupplevelse så de kanske gör bäst i att inte spexa till det alltför mycket i fortsättningen heller. Vad vet jag.

Soppan däremot, den är skitbra!
Låt gå för att jag kanske tröttnat lite på den, men jag tycker fortfarande den är galet bra och ett av stans mest solida lunchalternativ!
För den törstiga livsnjutaren så har Condeco även fullständiga rättigheter och utbudet är helt okej, priserna likaså.

Lokalen är också jättefin, luftigt och fräscht – den lite bortglömda ovanvåningen tillhör enligt mig en av stans bästa kafélokaler. Lugn och behaglig ljudnivå trots att takhöjden är bjussig.
Det enda minuset här är väl egentligen att kaféets två toaletter ligger just på ovanvåningen, men för den hurtiga så är ju inte den kilometerlånga trappan något problem!

Prisnivå:
Billigt! Stans billigaste kafélunch? 69 pistoler får man hosta upp.

Så var det dags för vardagslyx igen!

Jag och min fru smet upp tidigt och åkte in till Jönköping för att unna oss en hotellfrukost. Som ni redan vet så är jag en frekvent hotellfrukostkund i staden.
Idag föll valet på Stora hotellet som ligger mitt i centrala Jönköping.

Vilken frukost!
I mitt tycke en av de bästa i Jönköping, kanske den bästa!
Upplägget skiljer sig inte så mycket från en vanlig hotellfrukost förutom att här finns allt. Nästan.
Det finns hemgjord äggröra med fin gräddsmak, det finns både pannkakor och våfflor. De har även jordnötssmör och Nutella.
Sen finns givetvis allt det du förväntar dig på en hotellfrukost, massvis med olika bröd, bland annat surdegsbröd. Ett brett urval av pålägg, yoghurt och flingor.

Varmt finns det också, förutom pannkakor, våfflor och äggröra så har du bacon, vita bönor, champinjoner och varma tomater.

Det finns även möjlighet att pressa sina egna apelsiner till juice.

Vad kan man förbättra?
Hemmagjord smoothie skulle vara trevligt!
Lite fler tidningar skulle inte göra något heller.
Nästa steg är något som jag inte sett  i Jönköping alls, en kock som lagar omelett.

Lokalen då?
Lokalen är trevlig med olika ytor. Det finns en rum med tv om man vill titta på morgon-TV samtidigt, det finns ett annat rum med bekväma soffor om man vill sitta lite bekvämt och det finns själva matsalen där man har utsikt över hotellplan.

Ska du testa en frukost så är denna bland de bästa i Jönköping!

Prisnivå:
Lite över de andra, 140 kr. Men det är det värt.