Jag skäms för att jag för första gången svikit min enda regel

december, 2019

Klockan slår snart tio på torsdagskvällen och jag bestämmer mig för att snabbt skynda mig ner till min lokala livsmedelsbutik för att ännu en kväll köpa min lättmjölk och sedan stå väl länge och fundera på vilken chokladkaka jag skamfullt kan äta på vägen hem. På väg till den enda öppna kassan förlorar jag loppet mot en gammal man som med sin rullator i sista sekund tar förstaplatsen och börjar lasta upp sina varor på banden. 

Jag ställer mig ödmjukt bakom och tänker för mig själv att han vann en välförtjänt seger mot en 28-åring som borde varit snabbare. Bitterljuvt men också respektfullt. Bara någon sekund senare upptäcker jag att min telefon inte ligger i min högra jeansficka, utan fortfarande hemma på skrivbordet. Jag tittar upp och inser att den gamla mannen framför mig antagligen gjort sin veckohandling just idag, och inser även då att jag i en ”evighet” kommer bli ståendes bakom, utan något att titta på eller något att försvinna i. Istället ägnar jag min uppmärksamhet åt mannen framför mig, och framförallt hans veckohandling. Omänskligt nästan.

På bandet skjutsas halvfabrikat efter halvfabrikat fram till kassören som obrytt skannar vara efter vara. Rödbetssallad, färdiga köttbullar, frusen Janssons, senapsill, löksill och skärgårdssill. Ja, till och med knäcken finns bland varorna som långsamt möter sin streckkodsdöd. Oförstått och oförlåtligt tänker jag för mig själv hur jag minsann aldrig skulle köpa julens alla halvfabrikat. Aldrig skulle jag sjunka så lågt som att köpa den där kända kockens frusna Janssons frestelse. Aldrig skulle jag inte köpa obenad strömming, koka lagen, mixa senapen och lägga in sillen i steriliserade burkar. Aldrig skulle jag inte stå hemma med brännskador på händerna efter att återigen misslyckats med knäcken för att jag i en sekund tittat bort och låtit temperaturen stiga alldeles för högt. Aldrig skulle jag erkänna för mig själv hur enkelt och fruktansvärt skönt det skulle vara att slippa all press, all stress och all hets inför en middag.

I samma sekund och i samma upplevda evighet som jag för mig själv känner den här skammen över halvfabrikat, skäms jag för att jag oförlåtligt och ogrundat dömt en annan människas val. För att jag utgått från att alla gör som jag. Att alla lägger över en veckas tid på en middag. Att alla frenetiskt letar efter de bästa lokala råvarorna. Att alla lägger en upplevd evighet på att förädla dessa råvaror enligt konstens alla regler. Jag skäms för att jag för första gången svikit min enda regel jag har kring mat. En regel som har präglat hela mitt vuxna verksamma yrkesliv. Mat får aldrig bli dömande, den får aldrig bli en markör över vad som är bra eller dåligt. All mat och alla måltider har en plats och en kontext där den passar och är fantastisk.

Ska försöka hålla den här texten ganska kort. För ja, det är jul och jag måste fortsätta frenetiskt planera inför julmaten jag snart måste påbörja. Jag kommer avsluta de här tankarna ganska abrupt och enkelt, samtidigt som jag vill skicka med en enda tanke inför julens och kommande dagars firande. Det är helt okej att inte orka. Det är helt okej att precis som den gamle mannen köpa allting färdigt. Det är helt okej att värma en frusen Janssons, steka färdiggjorda köttbullar, servera rödbetssalladen direkt ur förpackningen och äta sillen från de väl igenkända glasburkarna. Mat får aldrig kännas pressande, stressande eller hetsande. Men de orden plingar min mikrovågsugn och snart ska jag avnjuta en frusen jultallrik. För ikväll, är just den här Janssons frestelsen och de här köttbullarna fantastiska.

    Skriv en kommentar

    * Copy This Password *

    * Type Or Paste Password Here *