Restaurang Sjön vid Vätterns strand har blivit OXO Beach House. OXO öppnade i juni perfekt inför sommarens häng vid Vätterstranden.
Med två besök på OXO i bagaget blir den här recensionen en kombination av de båda besöken. Vid båda tillfällena är det stämningen och miljön som har hängt kvar mest efteråt. Lokalen har genomgått en renovering och fått en helt ny inredning. Den stora uteserveringen med utfällbart tak och väggar med stora olivträd som huvudpjäser och en bar i mitten, är den naturliga huvudpunkten på OXO.
Vid mitt första besök är vi ett större sällskap, eller ja; sju personer, som ses för att äta middag. Det är soligt väder även om regnet öser ner i början av besöket. Min första reflektion när jag får en meny i handen är att OXOs meny är väldigt bred. Eller bred och bred, jag tycker den är spretigt. Lokalen har ett tydlig röd tråd men menyn saknar både tråd och helhet. Här erbjuds pasta, pizza, torskrygg, grillad entrecôte, en sallad och ett gäng desserter. Förrättsutbudet är också brett; här finns brödkorg, arancini, Kalixlöjroms toast, lax sashimi, frasig bläckfisk och tartar.
Vid premiärbesöket på OXO är jag inte sugen på pasta eller pizza utan jag väljer att äta tre förrätter som huvudrätt. Lite som tapas, kan man säga. Plus i kanten för att det är helt okej för personalen och de är flexibla i att se till att all vår mat serveras samtidigt.
Jag väljer Arancini, Tartar och Sashimi. En mix mellan lite olika smaker för att få en bild av OXO, tänker jag. När maten serveras fylls bordet av stora tallrikar och det känns familjärt och härligt. Jag börjar med att smaka på Arancini-bollarna som är fyllda med svamp, tryffel och äpplecreme, toppade med svensk hårdost. De är frasiga som de ska och smakar mycket där hetta och syrlighet från äpplecremen möts på ett fint sätt. Det är enkla, tydliga smaker utförda på ett förväntat sätt.
I sashimin simmar laxen i en asiatisk marinad toppad med citrongräs, limeblad, vårlök och rostad lök. Det är gott! Laxen smälter i munnen som den ska och möter sältan i marinaden på klassiskt vis. Men, visst känns fel att äta sashimi med kniv och gaffel och inte med pinnar.
Tredje rätten är OXOs tartar. Den serveras med krispig topping i form av potatis, sojatapioka, riven tegelost, krasse, dijon- och cayennepepparmajonnäs och fläderbärskapris. Det är generöst med topping och det krispiga möter de mjukare delarna i en fin kombination. Smakmässigt är det kaprisen som höjer smakerna, men tillsammans skapar rätten en helhet.
Övriga i sällskapet äter pasta och de summerar sin upplevelse med ”överkokt pasta med smaker som inte poppar eller överraskar”. En rätt slätstruken upplevelse från deras perspektiv.
Vid första tillfället avrundas middagen med en drink och ytterligare en har intagits som fördrink. Cocktail-menyn är fylld av spännande smakkombinationer och OXOs twist på klassiker. Rabarber Razz har en fräsch syrlig smak med rabarber, citron och hallon. Men skummet på toppen gör den svårdrucken. Choco Loco å andra sidan med kokos och vit choklad är en bra dessert med mycket smak av just kokos och choklad.
Vid besök två är vi fyra personer och besöker OXO med bestämda tankar om pasta eller pizza. Vi väljer till slut att dela på fyra olika pizzor och beställer glatt en av varje. Till Margheritan adderar vi räkor.
Vid det här besöket är det fredag och det är hög musik som bidrar till fredagsstämning. Under tiden vi är på plats byts musik i högtalarna ut till trubadur. Mycket trevligare!
Det blåser en del men med utfällt tak och väggar är uteserveringen fortsatt huvudpunkten.
De fyra pizzorna Peperonicini, Entrecôte, Tryffel och Margherita serveras samtidigt (vilken tur) och vi börjar dela upp bitarna. Vår första reflektion är att storleken känns väldigt bra och de har en fin gräddad yta.
Degen är väldigt god och pizzorna har inte för stora kanter utan de tillför krisp och ger plats till mitten-delen. Peperoncini-pizzan är toppad med jalapeno, mozzarella och pepperoni och den är väldigt god. Jalapeno ger en fin hetta och det är stabil pepperoni-pizza.
Min favorit av de fyra pizzorna är Tryffel-pizzan. Den är vit med creme fraîche i botten toppad med mozzarella, skogschampinjon, tryffelkräm, riven parmensan och olivolja. Det är mycket smak av tryffel och smälter i munnen.
De andra pizzorna är inget som sticker ut eller är särskilt speciellt. Entrecôte-pizzan med dragonemulsion och torkade tomater är god, men det är inget i smakbilden som sticker ut.
Margheritan är inget speciellt, utan det som skapar samtal runt vårt bord är den snåla mängden räkor (fem stycken) på pizzan. Visst hade några till kunnat få hamna där med tanke på priset 49 kr.
Vi äter upp och njuter av solnedgången innan vi lämnar OXO. Jag gillar känslan som inredningen och personalen skapar. Matmässigt är det inget som får mig att jubla eller längta tillbaka; det är höga ambitioner som resulterar i förutsägbara smak-kombinationer. Jag ser framemot att följa hur OXO tar sig an hösten och vintern, hur ändras erbjudandet när strandgästerna inte droppar in? Eller kanske blir helgbrunchen OXOs grej? Ska bli kul att återkomma till OXO en november- eller decemberkväll och njuta av Vätterns vintriga vågor.
STÄLLET – 5
Jag ger stället en fullpoängare. Inredningen skapar känslan av att vara i Syd-Europa och det är genomtänkt med olika typer av stolar, stora olivträd och materialval som kompletterar varandra.
SERVICE – 4
Vid båda besöken är det mycket personal på plats. Vi har en dedikerad servitör men teamet hjälps åt att servera och duka av. Trots att de inte har haft öppet så länge upplevs de synkade. Femman uteblir då vissa beställningar glöms bort och i slutet av besöket får vi påminna om vår existens.
MATEN – 3
Jag velar mellan en trea eller fyra, men det blir en trea till slut. Det är höga ambitioner matmässigt vilket också höjer förväntningarna. Jag hade förväntat mig något annat än pizza och pasta som core-meny. Och med smaker från flera kök känns det spretigt snarare än som en genomtänkt helhet.
SLUTBETYG – 4
Jag skulle ändå säga att OXO är värt ett besök. Inte minst för stämningen och utsikten mot Vättern.
