Spretigt och ogenomtänkt på Blackstone

oktober, 2019

Ett knappt år efter första besöket har det återigen blivit dags att besöka Blackstone på Tändsticksområdet. Restaurangen där man själv tillagar maten på en lavasten. När jag var där senast var jag imponerad av nivån på servicen och kvaliteten på köttet, så med det i minnet bokar vi bord på Blackstone en tisdagskväll.

Vi är ett halvstort sällskap som firar en födelsedag och jag är på förhand fundersam kring om vi kommer vara de enda gästerna. När vi kliver in i den mörka lokalen visar det sig dock inte vara så. Det är flera andra sällskap i lokalen; både mindre och större som vårt. Skönt.

Till skillnad från förra besöket lägger jag snabbt märke till lukten av matos i lokalen. Det ligger som ett moln i luften och hjälper inte hungern på traven, snarare tvärtom…

Efter en koll på menyn faller valet på tonfisk med färskpotatissallad och två dippsåser – mojo rojo och tryffelmajonnäs. Vid förra besöket var köttet riktigt bra, så förväntningarna på tonfisken är minst lika höga.

Det tar en stund för oss att få maten. Men när den väl serveras ser det gott ut. Personalen ger oss några tips om hur tonfisken ska tillagas men det tar ett tag innan det blir riktigt bra. Och precis som förra gången tycker jag att tillbehören känns överflödiga. Salladen smakar okej, men känns inte genomarbetad. Ingredienserna är i stora bitar och det är svårt att få ett grepp om den. Gällande såserna hade det hjälpt med lite tips från kocken. Vad skulle Blackstone rekommendera till t.ex. tonfisken? Av de två jag valde känns majonnäsen mest rätt, men inte 100 procent.

Totalt blir det en rätt uppdelad i flera delar. Det blir ingen helhet, istället blir det enskilda saker som smakar sådär. Fisken är god, absolut, men det är ju mest tack vare min egen tillagning. Tillagningen som sker på en lavasten kräver att det läggs mycket salt på stenen, det är väl okej men det gör tyvärr att det i slutet blir väldigt mycket smak av just salt.

När samtliga i sällskapet ätit upp beställer vi dessert. Jag väljer en ny variant som består av friterad munk, inkokt rabarber, rabarbersorbet och vit choklad. Även den här rätten tar lång tid från beställning till servering. 

När den serveras är den dock god! Sötman från munken och den vita chokladen möter den syrliga rabarbern på ett bra sätt. Den är betydligt bättre än chokladbomben jag åt vid förra besöket. 

Så vad blir då sammanfattningen av det här besöket på Blackstone? Om servicen höjde betyget vid förra besöket, drar det ner det nu. Huvudingrediensen, tonfisken i det här fallet, är fortfarande bra men mycket runt känns inte lika genomtänkt.

En middag på Blackstone är inte ett vanligt restaurangbesök – och det gillar jag. Men mer än så är det inte. Tyvärr.

Stället:

Tycker fortfarande att lokalen är bra planerad. Mörkt, mysigt och olika nivåer skapar en känsla av att det inte är stort - trots många sittplatser.

Service:

Långsamt och inte lika på hugget som senast.

Mat:

Bra? Det är inte jättegott eller jättebra. Men det är bra.

Slutbetyg:

En stark tvåa till Blackstone. Det kan absolut bli bättre.

    Skriv en kommentar

    * Copy This Password *

    * Type Or Paste Password Here *